Bokrecension – Stormsystern

Författare: Lucinda Riley

Handling: Den begåvade seglaren Ally D’Aplièse är mitt i förberedelserna inför ett av världens mest utmanande tävlingsrace när nyheten om hennes fars död når henne. Hon tar farväl av sitt livs kärlek, en man hon hittills hållit hemlig för sin familj, och skyndar tillbaka till sitt barndomshem, ett förtrollande château där hon och hennes fem systrar – alla adopterade som nyfödda – växte upp. När systrarna samlats tilldelas de alla varsin ledtråd som ska leda dem i sökandet efter sina rötter.

Efter en fruktansvärd olycka lämnar Ally haven. Den ledtråd hon fått av sin döde far leder henne till Norge, och omgiven av den majestätiska skönheten i ett okänt fädernesland upptäcker Ally en etthundra år gammal historia om Anna Landvik, en begåvad sångerska med en överraskande koppling till kompositören Edvard Grieg. Men ju mer Ally lär sig om Anna, ju mer börjar hon ifrågasätta vem hennes adoptivfar, Pa Salt, egentligen var – och varför hennes sjunde syster saknas.

Lucinda Rileys spännande berättelse för samman två starka kvinnor, åtskilda av ett decennium, och väver ihop deras liv i en oförglömlig roman om familj, kärlek och identitet.

Stormsystern är den andra delen i en unik, förtrollande serie om sju böcker, baserad på legenden om stjärnkonstellationen Plejaderna.

Kommentar:
Alltså åh, vilken fantastisk serie det här är! Så bra att det kommer att finnas sju stycken av dem att läsa. Den här andra boken var precis lika lättsam och härlig att sjunka in i så som den första. Det var som att återse dem igen, systrarna, men ändå inte, för nu var det en ny historia som skulle berättas och jag var väldigt nyfiken på att hänga med Ally som skulle till Norge.

Jag gillade att det skiljer en hel del mellan Maia´s resa och Ally´s, inget som känns uttjatat eller förutsägbart utan det hålls på en nivå där det känns lustfyllt och spännande. När det dyker upp små föraningar kring de andra systrarna kan jag inte låta bli att undra vad de har varit med om, eftersom allt tycks ske parallellt under tiden men som jag som läsare får ta del av med tiden. Gärna!

Att Ally är så pass självsäker som person och enda kvinna i sitt yrke som seglare var härligt att läsa, hennes styrka och direkta svar på tal. Sedan kastas dock hennes tillvaro om och att följa med henne längs vägen med ledtrådarna var som sagt lika följsamt som den tidigare boken. Och ur historien är också en annan livsberättelse som växer fram och förenar dem båda. Det är så skönt med sådana här böcker, lättlästa och så fängslande med dess mystik och innehåll.

På ett sätt har jag fått lite svar men de där funderingarna som fortfarande fanns kvar efter den första boken håller i sig, jag ser med spänning fram emot del tre senare.

Betyg: 4 av 5

De sju systrarna (2) – 2018 – 572 sidor (inbunden)
Detta var ett recensionsexemplar från Bazar Förlag, tusen tack!

Brobyggarna av Jan Guillou

Titel: Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet 1
Antal sidor: 595 sidor
Genre: Historisk roman
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 978-91-642-0319-9
Utgivningsår: 2011
Format: Inbunden

Första meningen: Männen blev borta på havet.

Handling: När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.
   De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen.
   Men kärleken vände upp och ned på planerna. Den ene flydde, bedragen och skamsen, till Tyska Östafrika, men hamnade likväl på ett av tidens största järnvägsbyggen, det mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. Den andre flydde också på grund av kärlek, men till London. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning genom att ansluta sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.
   Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.

Min kommentar: Det som har fått mig att skjuta upp att läsa den här boken är det stora sidantalet, men äntligen slog jag mig ner med den i läsfåtöljen. Och jag måste säga att det belönades, för jag tyckte den var bra. Ganska så gammaldags på något vis med språket eftersom det är historiskt, men det var också något som jag kände igen från den första Arn-boken som jag läste av författaren. Det kändes intressant och givande att läsa och till och med ganska roligt stundtals.

Sedan kom det här med sidantalet in, för jag tyckte det blev så utdraget. Generellt tyckte jag det sedan blev ganska tråkigt och händelselöst på något vist som fick mig att snabbläsa en hel del för att komma framåt. Annars tycker jag att Brobyggarna var okej, jag kommer ändå läsa vidare i serien för jag tycker den verkar intressant och den är en smula annorlunda mot vad jag brukar läsa.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Norge, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Frost av Roy Jacobsen

Titel: Frost
Författare: Roy Jacobsen
Serie: –
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 478
Språk: Svenska
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Frost
Översättare: Staffan Söderblom
Förlag: Månpocket
ISBN: 91-7001-242-3
Utgivningsår: 2005 (2003)
Format: Pocket

Första meningen: – Vem är du? utbrast hans far och såg ned på den nyfödde sonen som ännu inte hade fått blodet borttorkat ur sitt svullna ansikte, inte för att det var ett monster som här uppenbarade sig, eller för att det var ett vanligt talesätt som han brukade hälsa sina barn med; inte heller dolde sig någon föraning i utropet, om att denne som skulle bli ihågkommen tusen år in i framtiden, kanske lika länge som det finns människor som kan läsa – orden bara ramlade ut honom, och de skulle bli ihågkomna och återberättade under pojkens hela barndom, som en historia bara, eller ett omen, om det nu är möjligt att skilja det ena från det andra:

– Vem är du?

Handling: År 993 föds en pojke på en ensligt belägen isländsk gård. Han döps till Torgest, men växer så långsamt att namnet halveras till Gest. Vid tretton års ålder hämnas han sin fars död genom att dräpa en mäktig hövding, och tvingas som fredlös fly från Island. Han seglar till Norge där han dras in i nya äventyr.

Min kommentar: Det är lite märkligt hur språket var så vackert i den här boken, svävande och utdragen (första meningen, t.ex), trots att orden talar om en grym tid. Island och Norge vid förra sekelskiftet. Tiden och kulturen känns av under läsningen, det är väldigt målande och inlevelsefullt. Centralt för boken är också sagor och berättelser, det gillade jag väldigt mycket, där också vår nordiska mytologi omnämns.

Men språket är så fint att jag nästan glömmer bort att Gest är en tuff ung man. Och om den grymma tiden. Det är någonstans i den här vilseledningen som jag också tappar en spänning. Tempot är väldigt långsamt, det är mycket text och jag hade gärna velat känna av en tydligare intrig för att gripas med mer. Något att följa, mer än hans flykt. Det är så synd för det är så fint berättat, om stämningen och miljön. Jag gillar det verkligen, men under läsningen kändes det också segt, och det gör att helhetsupplevelsen blir lidande. Frost får ändå en stark trea av mig.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Island, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Sofies värld av Jostein Gaarder

Titel: Sofies Värld
Författare: Jostein Gaarder
Serie: –
Genre: Roman (facklitteratur)
Antal sidor: 518
Språk: Svenska
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Sofies Verden
Översättare: Mona Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 91-29-63899-2
Utgivningsår: 1999 (1991)
Format: Danskt band

Första meningen: Sofie Amundsen var på väg hem från skolan.

Handling: När Sofie hämtar posten hittar hon för en gångs skull ett brev till sig själv. Utan frimärke, utan poststämpel och utan avsändare. ”VEM ÄR DU?” Det står bara det. Konstigt! Brevet är bara det första av många. Sofie får det ena tjocka kuvertet efter det andra, och de visar sig innehålla en grundkurs i filosofi. Breven fyller henne med förundran över världen och hennes egen existens – och att hon överhuvudtaget finns till. Men genom den här ensidiga och märkliga brevväxlingen dyker också det ena mysteriet efter det andra upp. Vem är till exempel Hilde Møller Knag? Plötsligt stöter Sofie på hennes namn överallt – till och med i sitt eget rum…
Min kommentar: Jag minns att jag hittade den här boken för en billig peng på en loppis, jag gillade verkligen formatet, den var så mjukt och skönt att hålla i. Sedan tänkte jag att det kunde vara intressant att läsa lite om filosofi. Inte kunde jag veta att den här boken var en av världens mest sålda bok 1995. Otroligt tänkte jag när jag fick reda på det, vad är det jag har missat?
Efter att ha läst den är jag lite besviken. Jag upplevde många toppar och dalar och med sina över 500 sidor var den ganska lång tycker jag. Även om den ska täcka hela filosofins historia. Men det känns som om man inte får vara för ung för att läsa (för att kunna ta del av innehållet) och inte heller för gammal (för att det inte ska vara bekant). Sedan var nog mitt största irritationsmoment att den säger sig vara en roman, när jag bara finner det som en faktabok där innehållet har anpassats lite, lite för att vara i dialoger och någon handling. Jag menar, det är långa redogörelser och lite då och då gör Sofie en input och det är så tråkiga och förutsägbara, bara till för att hennes filosofilärare ska kunna få med allt. Men så kommer det under läsningens gång fram till att det här är en lärobok, som jag förstår, och det är i det syftet som den hör hemma. Samtidigt som jag var inne på förut inte riktigt gillar det heller. Så jag har lite svårt att placera den.
Det är intressant det som tas upp. Ett plus tycker jag är att den är tydligt uppdelad och att det i efterhand går att söka upp den tid, person eller ämne som man vill läsa mer om. Jag har gjort väldigt många markeringar. Men efter ett tag när jag läste så tror jag att mitt intresse falnade lite. Jag tyckte att det var mest intressant i början och även en viss del senare, men när det närmar sig nutiden tyckte jag inte att det var lika spännande längre, helt enkelt.
Jag gjorde också ett litet fel innan jag började läsa och fick reda på en liten spoiler, en twist som skulle komma och när jag läste boken var jag uppmärksam på den. Men ändå, när den kom blev jag ändå förvirrad. På ett sätt var det ett roligt sätt att gestalta de filosofiska frågorna. Jag blev faktiskt lite ställd precis så som jag minns att jag blev när jag läste en filosofikurs på gymnasiet och vi i klassen efter lektionerna snurrade runt i filosofiska evighetsargument så man trodde att huvudet skulle sprängas. Men det var kul! Det är kul (och ibland skrämmande), att börja se på saker och ting annorlunda och ifrågasätta.
Mot slutet togs det även upp en liten del som jag verkligen inte gillade. Jag blev lite arg på det och kanske mest för att jag kände av författarens åsikt i det, även om han också menar att som filosof måste han vara öppen. Det han var kritisk mot var sådana saker som jag gillar att läsa om och vill mer än gärna anförtro mig till. Kanske inte allt, men för mig är det betryggande att ha den lilla tron, något som sticker av lite från det ”tråkiga och hemska livet”. Men han menar att det bara är ”strunt” och att det skrivs och säljs för att det är vad folk vill höra. Nej det blir jag ledsen av! Varför inte få tröstas av och hoppas på något större och på så sätt finna mening i sitt liv. Nej det är bara påhitt. Usch. På ett sätt tycker jag han motbevisade sin filosofiska ställning där, men vad vet jag…
Men nu får jag sätta punkt. Sofies värld har jag lite svårt att placera, men för att den diskuterar filosofiska frågor på ett pedagogiskt sätt var den lärorikt och många gånger givande. Jag är ändå glad att jag läst den för filosofi bör alla ha läst lite om och den här boken ger en relativt snabb och grundlig genomgång i hela dess historia.

Mitt betyg: