Bokrecension – Honeymoon, hejdå & bergens som väntar

Författare: Emma Svensson & Per Magnusson
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 213

Handling
Sex veckor efter deras storslagna bröllop gör Emma Svenssons man slut. De går till en parterapeut och Emma försöker göra sig så lätt att älska som möjligt men förstår snart att det inte finns någon chans. Det är över, och hon vet inte hur hon ens ska existera utan allt det där som skulle vara livet ut.

Men snart bestämmer hon sig för att den här händelsen inte ska få definiera henne. ”Jag tänkte inte vara hjärtekrossad resten av livet. Jag skulle göra allt jag drömt om, men av olika orsaker inte kunnat göra under vår tid tillsammans, saker jag inte ens visste att jag längtade efter. Jag skulle börja leva i stället för att bara existera. Med lite distans skulle skilsmässan bli det bästa som hänt mig.”

Den här boken handlar om alpin klättring, men också om livets andra toppar och dalar. Om överlevnad på in- och utsidan och naturens läkande kraft. Om att pressa sig till sitt yttersta och se vad som verkligen spelar roll. Om att söka kärlek och klätterpartners på rockstjärnedejtingappar. Men det är också en bok om att välja bort, om att oroa sig för att kunna betala räkningarna, om att ha en van i Alperna som enda fasta punkt, om att vara 35 år och kanske missa barntåget.

Men framför är det en svindlande knuff i ryggen på alla som någonsin tvivlat på en dröm.

Kommentar
Den här historien som Emma varit med om och berättar är fantastisk. Det var en bok som jag bara ville mysläsa, som jag alltid ville återkomma till. Jag gillade att den var så personlig, och sedan är jag extra glad för upplägget, någorlunda korta kapitel och högst medvetenhet om alltings placering. Den var så välskriven. På så många plan. Och det är en konst i sig, att berätta om sina äventyr så konkret och koncist och ändå så filosoferande och djupt. Och mellan topparnas bestigningar berör den. Att följa hennes resa, hennes driv och besatthet, var så upplyftande. Som boken beskrivit, det här är en bok som får en att själv vilja söka allt aktivare efter sina egna drömmar, och att genast sticka ut efter dem.

Helt klart en bok som skiner girlpower, som jag varmt kan rekommendera och gärna återkommer till.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Dagbok från ditt försvinnande

Författare: Malin Lagerlöf
Förlag: Wahlström & WIdstrand
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 217
Utlyssnat: Februari

Handling
Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader. Dagbok från ditt försvinnande handlar om vad som händer när någon en helt vanlig morgon säger hejdå, går ut genom dörren och aldrig mer kommer tillbaka. Det är en berättelse om saknad och kärlek. Men allra mest handlar det om överlevnad och om att tvingas uppfinna sig själv på nytt.

Kommentar
Åh den här boken var så fin men också så sorgsen. Eller det är själva historien som är sorglig, Lagerlöfs berättelse är förlikande och hoppfull.

Kanske var det det som gjorde boken så givande – att det fanns den här motsättningen och självklarheten hos henne att hon hade gått vidare, men att det i stället var de runt henne som inte hade det. Intressant på något vis. Samtidigt som det förstås också ryms sorg och tunga tankar som beskrivs och som går rakt in. Otroligt rak och berörande. Och välskriven, jag kunde lyssna på den i ett svep.

Betyg: 5 av 5

För att kunna leva av Yeonmi Park

Titel: För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet
Förlag: Massolit
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 286

Baksidetext: Yeonmi Park drömde inte om frihet när hon flydde från Nordkorea. Hon visste inte ens vad frihet innebar. Det enda hon visste var att hon flydde för livet, att om hon och hennes familj stannade kvar skulle de dö – av svält, eller sjukdom, eller till och med genom avrättning. Det här är berättelsen om Parks kamp för att överleva i en av världens mest brutala och slutna diktaturer. Vi får följa författaren från uppväxten i den nordkoreanska gränsstaden Hyesan till flykten till Sydkorea via Kinas undre värld av människosmugglare och trafficking; och hur hon sedan utvecklas till en ledande människorättsaktivist – innan hon ens fyllt 21. För att kunna leva är en stark, insiktsfull och angelägen inifrånskildring av en tillvaro som hittills mestadels har varit dold för omvärlden.

Mina kommentarer:

Jag är mycket tacksam för två saker: att jag föddes i Nordkorea och att jag lyckades fly från Nordkorea. Båda dessa händelser formade mig, och jag skulle inte byta dem mot ett vanligt, rofyllt liv. Men historien handlar inte bara om hur jag blev den jag är i dag. s.19

Den här boken är så oerhört stark. Det är så ofattbart det som Yeonmi har varit med om, att det ens har skett, och fortfarande sker. Det går inte att föreställa sig hur grymt det är. När jag läste så var det bara den ena hemskheten efter den andra och jag ville bara gråta när jag läste, på så många sidor, men på något sätt hölls det tillbaka eftersom boken är skrivet på det sättet. Hon berättar om vad som hände, allteftersom, och även om hon nämner att det var otroligt tufft och orättvist såhär i efterhand, så finns det en distans som gör at jag håller mig på ytan. I vilket fall berör det mycket.

För mamma är det fortfarande en plågsam historia som lever djupt, djupt inom henne. Än idag känner hon skuld över att hon inte kunde njuta mer av min barndom; hon var alldeles för upptagen av att skaffa tillräckligt med mat åt oss. s.58

Jag ska sent glömma den här boken. Nu när jag skriver det här så flimrar det förbi en massa scener fylld med orättvisor, svält, förvirring, förnedring, omöjliga val och så hennes enorma kämparglöd och framåtanda. Den bar henne långt, och gör det fortfarande, nu när hennes livssituation är annorlunda (men ändå fylld av utmaningar).

Samtidigt som det är såhär tufft är det också väldigt lärorikt och ett bra tillfälle att få en inblick i en värld som ser så olik ut från ens egen. Visst sker det lite titt som tätt, men det blir ju en helt annan sak när det berättas utifrån huvudpersonen själv som dessutom har upplevt vartenda litet steg som det står om (och ja, den är riktigt bra skriven också).

Det är klart att jag rekommenderar den här boken!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten

Handling
Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande.
   Bodil Malmsten har skrivit ett stort antal böcker. I Så gör jag: Konsten att skriva delar hon med sig av sin arbetsprocess inklusive den helvetesperiod som ingår. Hon skriver om hur hon kommer fram till tonen och strukturen. Om jobbet med förstameningar. Om varför hon skulle vilja skriva om inledningen till sin första roman och redigera om novellsamlingen Undergångarens sånger.
I boken ingår kapitel om ord, skiljetecken, korrektur, om att sitta rätt, läsa för att lära, dramaturgi. »Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli.«
   Så gör jag: Konsten att skriva är rikt illustrerad i färg och innehåller mängder av praktiska råd för det dagliga skrivarbetet – oavsett om du vill bli författare eller bara lära dig skriva bättre.

Kommentar
Den här boken var väldigt rik på sitt innehåll. Varje liten del som kom upp var som en upptäcktsfärd, aldrig kunde jag veta hur Malmsten skulle berätta om skrivandet, vad hon skulle betona och vad hon skulle skratta åt. Det var väldigt personligt skrivet. Ganska så annorlunda. Jag har inte läst något av Malmsten tidigare men jag blir definitivt sugen på det nu. Hon verkar verkligen kunna sin grej. Men å andra sidan var det inget som klaffade perfekt för min smak, men det var ändå på ett övervägande positivt sätt. Åtminstone inspirerande att få en ny stil presenterad.

Jag gillar att det är korta kapitel, ibland nästan så löjligt korta med bara några meningar att sidorna bara flyger fram. Så det är inget överflödigt här. Allt som står har sin givna plats. Och jag känner att jag har tagit med mig massor. Framförallt det som man ändå alltid påminns om, vilket otroligt arbete och slit det ligger bakom boken. Men det är bara att skriva på, som den skrivande människan man är säger Malmsten.

Det finns så himla mycket i den här boken. Nästan allt. Och så tyckte jag det var extra härligt när det fanns ett sista kapitel med avsnitt som inte kom med. Eftersom en bok aldrig blir färdig. Det går ständigt att fixa med något. Hon var så öppen och härlig, Malmsten. Det var nästan så att jag gillade de bäst. I varje fall lika mycket.

Slutsats och betyg
Personlig, rolig och innehållsrik som både peppar och förbereder mig lite mer inför skrivandet. Betyg 4.

Modernista | 2012 | 304 sidor | 978-91-7499-215-1

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

”På samma vis förhåller det sig med löpning: man blir inte löpare för att någon rekommenderar en att bli det. I grund och botten handlar det om att man blir det för att man är ämnad att bli det.”

Titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Memoar
Antal sidor: 218 sidor
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite katatu toki ni boku no kataru koto
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303423-2
Utgivningsår: 2011 (2007)
Format: Pocket

Första meningen: Det finns ett ordspråk som säger att det är två ting en sann gentleman aldrig diskuterar: de kvinnor han har skiljts ifrån och vad han betalar i skatt.

Handling: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni.
   Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.
   Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.
Min kommentar: Jag läste den här boken för fem år sedan men eftersom jag inte minns så mycket av den bestämde jag mig för att läsa den nu igen. Med tanke på vilka två grundpelare boken står på – författande och långdistanslöpning – så var det självklart för mig. Det är ju också mina stora passioner.
Därför är det klart att jag tyckte den här boken var väldigt givande och intressant att läsa. Inte minst för att jag också gillar Murakamis skönlitterära böcker. I den här boken var det som att jag fick lära känna honom lite grann genom att läsa hans ”vanliga prat”, som ju till och med titeln visar på. Det gör han med både med lättsamhet och allvar. Det är följsamt och enkelt med fina resonemang och slutsatser som han kommer fram till. Alltså både roligt och klokt.
Ibland kunde jag dock tycka att pratet drog iväg lite eller att det fanns något som jag inte fann intressant. Men det är småsaker som inte hände så ofta. För det mesta fanns det något som jag uppskattade och jag har varit flitig med pennan för att markera och minnas.
Och efter att nu ha läst boken känner jag väldigt stor lust att bara sticka ut och springa! Visste ni att mina mest njutningsfulla springpass är i ett snölandskap. Det slår till och med att springa i skogen på sommaren (väldigt eventuellt på en delad första plats). Jag älskar den friska och kyliga luften och framförallt den mjuka snön. Så som det är nu, så hejsvejs!
Mitt betyg

Djungelbarn av Sabine Kuegler

”Mest tyckte vi dock om att skjuta med pilbågen. Vi fantiserade om att vi hade gått vilse i djungeln och att vi måste klara oss själva – något som ju inte var så orealistiskt med tanke på var vi befann oss.

Titel: Djungelbarn
Författare: Sabine Kuegler
Serie: –
Antal sidor: 286
Genre: Biogragi & Memoar
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Dschungelkind
Översättare: Rolli Fölsch
Förlag: Bra böcker
ISBN: 978-91-7002-428-3
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Kartonnage

Första meningen: För några år sedan frågade en bekant om jag inte skulle ha lust att skriva en bok om mitt liv.

Handling: ”Jag vill berätta en historia, en historia om en flicka som växte upp i en annan tidsålder…”
   Det som verka ofattbart har Sabine Kuegler upplevt: Som dotter till en tysk forskare tillbringade hon sin barndom mitt i Västpapuas djungler hos en bortglömd stam av kannibaler.
   Ända tills hon fyllt sjutton hade hon inte upplevt bilar, tv eller affärer. Hon lekte inte med dockor utan simmade bland krokodiler i en flod. Tidigt fick hon uppleva uråldriga dödsritualer. Naturen var hennes lekplats, djungeln hennes hem och himlen hennes tak.
   Efter många år i Europa är hennes själ idag fångad mellan två kulturer. Sabine Kuegler vet att hon måste återvända – tillbaka till en värld vars existens de flesta inte vet något om.
Min kommentar: Det här är verkligen en historia få förunnad. Det är helt otroligt det som Sabine varit med om. Samtidigt som jag också tycker det är hemskt hur de (föräldrarna) kunnat göra så med ett barn och en människa, hon är ju idag helt förvirrad. Livet i djungeln må varit hårt rent fysiskt, men underbart för själen. I den moderna civilisationen är det precis tvärtom. Nog för att vi ”infödingar” kan känna oss stressade ibland, när vår kropp är tusentals år äldre rent genetiskt. Tänk då att göra den resan i ett och samma liv – hur stressigt är inte det? Men det är också väldigt intressant att läsa om helt andra kulturer.
Jag har skjutit upp att läsa den här boken, kanske främst för att jag inte gillar omslaget, just så inzoomade ansikten är inget jag föredrar på en boks framsida. Men det var då tur att jag tillslut läste den, för jag gillar verkligen sådana här historier. Speciellt när det också är bra skrivet.

Det blandas på ett naturligt sätt det som hon har upplevt, både innan och efter djungellivet. Men allra mest fokuseras det på hur upplevelserna var som barn och hur hon lärde sig en massa saker på en plats så vitt skilt från vår. Sabine var verkligen ett djungelbarn.

Livet där är verkligen annorlunda och jag tycker det är galet fascinerande. Samtidigt är det också så himla fint när en familj med vita människor, som de aldrig sett förut, kommer dit och hjälper dem. Eller kanske snarare försöker förstå dem. Jag är också imponerad över Sabines föräldrar, pappan som språkforskare och mamman som sjuksköterska, hur tålmodiga de är. De gör inga pekpinnar eller annat tvång, utan genom god handling sprider de ringar på vattnet. Det är fint att läsa hur deras vänskap växer fram och hur de också lär dem deras egna rättigheter.

Det är inte bara otroligt intressant utan också medryckande rent spänningsmässigt. Inledningsvis när pappan begav sig in i den farliga djungeln höll jag på att spricka av nervositet. Det blir senare också både sorgligt och vackert. Med andra ord bjöd den här boken och Sabines historia på allt möjligt för en fantastisk läsupplevelse.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Väst Papua, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Den vita massajens dotter av Corinne Hofmann

Titel: Den vita massajens dotter
Författare: Corinne Hofmann
Serie: Den vita massajen #2
Genre: Självbiografi/Memoar
Antal sidor: 188
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Zurück aus Afrika
Översättare: Mia Engvén
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21216-7
Utgivningsår: 2004 (2003)
Format: Kartonnage

Första meningen: Långt, långt bort hör jag en röst: ”Hallå … hallå, vakna!” och känner plötsligt en hand på min axel.

Handling: Ingen som läste Den vita massajen lär ha glömt den fascinerande sannsagan om hur en ung, framgångsrik schweizisk kvinna blev handlöst förälskad i en vacker massajkrigare och lämnade allt för att dela hans liv på den afrikanska savannen.
   I denna uppföljare berättar Corinne Hofmann om sitt och dottern Napirais liv efter hemkomsten till Schweiz.

Min kommentar: Eftersom jag minns mina upplevelser av Den vita massajen som tudelade var jag inte särskilt lockad att läsa ännu en bok i samma anda. Men nu hade jag ju skaffat både nummer två och nummer tre redan innan jag läste den första. Fast någonstans var jag ändå lite nyfiken hur det egentligen gick för Corinne…

Jag gillade verkligen hennes förord där hon berättar om hur hon i början försökte besvara alla de brev som hon fick från de som läst Den vita massajen. Tillslut blev det ohållbart och hon bestämde sig för att skriva den här boken till alla som undrade hur det gick. Okej, det var en bra utgångspunkt, så jag inte fick för mig att hon skulle dra den här historien i all oändlighet för att den redan etablerat sig så starkt.

När jag började läsa så gick det rekordsnabbt tills mina ögon tårades och jag blev djupt berörd. Eftersom historien tar vid där den slutade i första boken är det lika dramatiskt och hjärtskärande som då. Jag minns på en gång hur det var och det är en helt otroligt svår situation hon hamnat i. Det känns som om det inte finns något rätt, vad hon än gör blir det fruktansvärt… jag börjar också förstå vad som berört så många människor med denna historia och det är hennes mod och styrka (förutom den annorlunda situationen).

Under resten av läsningen smög det sig också på både det ena och andra som jag fann roliga, intressanta men även fina på det sätt att det nu blev ett bevis på att om man följer sitt hjärtats röst brukar det mesta ordna sig tillslut.

Så jag är ändå förvånad att jag kunde känna så pass bra för den här boken, även om det i det stora hela inte är det bästa språket enligt mig. Kanske en petitess. Jag är inte helt nöjd med hur hon ringar in och avslutar boken. Eftersom det i den här boken också finns med lite bakgrundsinformation om när hon skrev den första boken, Den vita massajen, kan jag förstå varför hon först blev nekad bokutgivning. Då sa de att boken inte innehöll de kriterier som krävs vad gäller intrig, det var inte tillräckligt spännande. Här är lite min besvikelse över språket, att jag upplever det styltigt och tråkigt. Å andra sidan, eftersom boken är självupplevd, är det svårt att göra något åt det, liksom svårt att bedöma. Jag förstår Corinne när hon blir arg över vad i hela friden de mer kan kräva (och så nämner hon alla de helt sinnessjuka och grymma händelser hon var med om och skrev i boken). Tänk vad åsikter vi kan ha.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker denna bok var helt okej. Corinne delar ambitiöst med sig och om du gillade den första boken får du absolut inte missa den här. Nu är jag sugen på att ta del av nästa steg i den här fascinerande historien, nämligen när hon reser tillbaka till Kenya…

Mitt betyg:

Serien:
1. Den vita massajen
2. Den vita massajens dotter
3. Resan tillbaka till den vita massajen

Vild av Cheryl Strayed

”Leden kändes inte som någon tvååring. Den kändes inte ens jämnårig med mig.
Den kändes uråldrig. Allvetande. Fullkomligt likgiltig för mig.”

Titel: Vild en vandring till mig själv
Författare: Cheryl Strayed
Serie: –
Genre: Memoar
Antal sidor: 357
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Wild From Lost to Found on the Pacific Crest Trail
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-013358-0
Utgivningsår: 2013 (2012)
Format: Inbunden

Första meningen: Träden var höga, men jag var ännu högre där jag stod på en brant bergssluttning i norra Kalifornien.

Handling: När Cheryl Strayed är 22 år dör hennes mamma hastigt i cancer.  Cheryls familj splittras, hennes äktenskap spricker och hon hoppar av studierna. På kort tid förvandlas hon från en vanlig collegestudent till en drogberoende, självdestruktiv människospillra.
   I ett desperat försök att ta tag i sitt liv bestämmer hon sig för att vandra 200 ml på 100 dagar, genom öken, över berg, med sig själv som enda sällskap.
   En vandring som förändrar hennes liv.

Min kommentar: För några månader sedan (kanske är det ett år sedan!?) visade min sambo mig filmtrailen för Wild och han tyckte att jag borde se den, för han vet hur mycket jag gillar sånt där – enkelhet, natur, vandring. Jag blev ju helt salig och bänkade mig genast framför den. Jag tyckte att den var bra, men ärligt så förstod jag inte allting, förmodligen för att jag inte hade text till. Så det var synd att jag inte kunde dras med helt och fullt. Men det om något är väl böckernas förmåga?

Så när jag fick reda på att filmen var baserad på en bok var jag bara tvungen att läsa den. Nu har jag äntligen gjort det, och jag hängde med betydligt mer den här gången.

Först och främst tycker jag det är svårt att bedöma en sådan här typ av bok just för att den är verklighetsbaserad. Bara av den anledningen är det en fantastisk berättelse!

Det är personligt och jag är med Cheryl i varje steg hon vandrar. Och när hon inledningsvis, innan hon ens har påbörjat sin resa, knappt får på sig sin ryggsäck fullkomligt bubblar det i mig av skratt. Hennes nästintill totala oerfarenhet känns så äkta och allting blir bara mer trovärdigt. Egentligen borde jag också se det som att hon är väl förberedd.

Många lätta drag med pennan har jag gjort för att kunna gå tillbaka till de fina meningarna. Hon beskriver det precis som det är och var för henne och samtidigt reflekterar hon över sitt liv och varför hon är och blivit den hon är. Det känns också häftigt att hon tog mod till sig att vandra så långt helt själv, som tjej.

Om jag har några invändningar kunde jag ibland tycka att det var lite för beskrivande för mig som bor i ett land så långt bort. Och att boken tog slut lite för snabb.

Vild är en tankeväckande bok där författaren generöst delar med sig av både sin inre och yttre resa. Med både hjärta och smärta. En vacker bok som stärker.

Mitt betyg: