Lucka 16 – Historieläraren

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

“Whenever I see someone reading a book, especially if it is someone I don’t expect, I feel civilisation has become a little safer.”

Handling: Tom Hazard bär på en hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att komma ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter. Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva.

Det här blir min tredje roman av Matt Haig, jag gillar temat i hans böcker, frågorna och hans personliga, direkta och filosoferande språk. Jag gillar också den här boken, såsom det andra, kanske kunde jag tycka att det blev lite utdraget och på något vis hade jag förväntat mig något annat, mer utifrån hans yrke (med tanke på boktiteln!). Det är ändå en historia som fängslar och som vid sina stunder är vacker och berörande.

Bokförlaget Polaris – 2018 – 379 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan

Lucka 6 – Oceanen vid vägens slut

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Jag har blivit nyfiken på Gaimans böcker då jag fått nys om att de är av genren magisk realism, så min andra bok av honom blev den här. Det jag framförallt gillar med Oceanen vid vägens slut är hur den fängslar mig i sitt berättande. Alltsammans är ganska knasigt, men jag kan inte sluta läsa. Den förmågan skulle jag vilja lära mig, att suga in läsaren i sitt grepp.

Det är bara det att jag inte alls gillar när det blir äckligt, när otäcka saker beskrivs så detaljerat, då ryggar jag undan. Så det var ett minus för mig, samtidigt som jag förstår att det är en del av historien och kan liksom inte göras något åt. Jag är kluven, även om det mer lutar åt att jag gillar det.

Bonnier Carlsen – 2014 – 218 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor

Bokrecension – Norra Latin

Författare: Sara Bergmark Elfgren

Handling: Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Vad jag tyckte:

+ Spännande, kuslig, nostalgisk och vacker
– Aningen för mycket återkoppling till annan litteratur för mig

Betyg: 4 av 5

Rabén & Sjögren – 496 sidor – 2017

Jag, En av David Levithan

Förlag: X Publishing
Utgivningsår: 2013 (2012)
Antal sidor: 336

Baksidetext: Jag vaknar.
Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är. Det handlar inte bara om kroppen – om att slå upp ögonen och se efter om hunden på mina armar är ljus eller mörk, om mitt hår är långt eller kort, om jag är tjock eller smal, kille eller tjej, ärrig eller slät.
Kroppen är det som är lättast att anpassa sig till om man är vad vid att vakna i en ny kropp varje morgon. Det är livet, kroppens sammanhang, som kan vara svårt att begripa sig på.

Varje dag är jag någon annan.
Jag är mig själv –
jag vet att jag är mig själv –
men jag är också någon annan.

Det har alltid varit så här.

Mina kommentarer:
Jag tror jag minns det som att jag såg den här boken och i början reagerade jag inte så mycket på den. Men lite senare gick det upp för mig vad den handlade om och då blev jag oerhört nyfiken och visste att det var en sån där bok som jag bara måste läsa någon gång. Det blev ganska så hastigt just nu, och det kunde inte komma lägligare.

Det var länge sen som jag blev så uppslukad och njöt av att läsa en bok på ett sådant sätt som jag gjorde med den här. Just när jag började läsa så fångade den mig, men sedan blev jag lite fundersam och undrade lite hur det skulle kunna hålla hela vägen, med den här halvknasiga men intressanta idéen. Ingen fara, ganska snart vad jag så inblandad i historien att jag kunde knappt slita mig. Jag bara läste och läste, den var så bra!

Jag gillar i stort sett allt med den här boken. Om det var något jag funderade över så kanske det var det här med att alla de liv som förekommer, att de alla var för perfekta i den meningen att så många olika personer kom fram, utifrån tonåringar då. Samtidigt, så saknas det såklart också några och hur roligt hade det varit om det dykt upp likartade liv.

Annars tycker jag inte det blev rörigt, tråkigt eller distanserad med att det här upplägget. Jag tyckte snarare att det var mycket givande, för det blev som att jag ändå lärde känna En, när, jag vill säga han, men strunt samma, när En kommer i kontakt med de andra. Det ger mig en bättre bild för varje liv och för att också ta upp det här med kön, så var det inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag kan säga att jag inte säger hen till vardags men jag kan förstå om det är en av poängerna i den här boken, men för mig var det bara som en fin sak som följde med och inte det främsta jag tänkte på, just på det sättet. Även om utgångspunkterna är lite olika kan de samlas i någon gemensam kärna som är så fin – det här med att lära känna och bli kär i en person och dess själ snarare än den fysiska kroppen. Och hur allt speglas utifrån våra och samhällets föreställningar.

Det finns ju en del att diskutera utifrån boken. Jag gillade den väldigt mycket, för den fina berättelsens skull. Jag ville bara ta reda på hur det skulle gå för En och Rhiannon. Och det är deras relation som var spännande att läsa och alla stora frågor som följde med längs vägen. Helt fantastisk tycker jag att den var. Annorlunda och så fängslande att läsa, jättefint skriven.

5 minirecensioner

Det finns fem böcker som jag har läst den senaste tiden och som jag inte riktigt fick något grepp om och har därför inte så mycket kommentarer till, så de får samsas i ett inlägg. Var beredd på lite mindre roliga bokrekommendationer från mig 🙂

Barn av sin stad av Per Anders Fogelström

Utgivningsår: 2003 (1962)
Antal sidor: 335

Baksidetext: På Söder bor Lotten, änka efter hamnarbetaren Henning, och hennes barn. Deras Stockholm är en stad i våldsam utveckling under dessa år kring 1800-talets slut. Detta är andra delen i Per Anders Fogelströms älskade romankrönika över arbetarklassens utveckling under dryga hundra år i vår huvudstad

Mina kommentarer:
Det var hela 2 år sedan som jag läste den första boken i serien och jag förstår inte varför det tog så lång tid att fortsätta med den här andra boken. Kanske för att jag blev så snopen mot slutet. I vilket fall var det inga problem när jag väl slog upp sidorna, jag tycket att det var bra. Det gick bra att läsa och det var roligt och givande. Samtidigt kan jag nu spika för mig själv att det är inte läge för mig att fortsätta på den här serien, nu åtminstone.


Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez

Utgivningsår: 1982 (1967)
Antal sidor: 360

Baksidetext: Det här är berättelsen om byn Macondo och om famlijen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka kämpande kvinnor. Fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Buendía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.

Mina kommentarer:
Det här är kanske den största besvikelsen jag har varit med om, mest för min egen skull. För jag har upptäckt att jag älskar det latinamerikanska stilen och språket i litteraturen, när originalspråket är spanska samt den här magiska realismen. Detta genom Isabel Allende, Cecilia Samartin och Carloz Ruiz Zafon. Och det här är typ böckernas bok, en klassiker och exakt 50 år efter att den gavs ut är det äntligen min tur. Men jag förstod mig inte på den. Det är så himla synd, jag försökte verkligen. Kanske, kanske gör jag ett nytt försök någon gång.

En tesked jord och hav av Dina Nayeri

Utgivningsår: 2014 (2013)
Antal sidor: 444

Baksidetext: I en by i norra Iran bor 11-åriga Saba Hafezi och hennes tvillingsyster Mahtab i början av 80-talet. Deras största intresse är Amerika.

De gör listor med engelska ord och samlar på insmugglade band med tv-serier och popmusik. Så när Sabas mamma och syster försvinner och lämnar henne och pappan ensamma i Iran är Saba övertygad om att de har flyttat till USA utan henne. Förtvivlad längtar hon efter dem och efter det västerländska liv hon tror har förvägrats henne. Men hennes föräldrar har lärt henne att ”hela livet står skrivet i blodet” och att tvillingar lever samma liv, även om de är åtskilda av jord och hav.

Medan vi får följa Sabas uppväxt, föreställer hon sig hur Mahtab upplever den västerländska versionen av hennes liv. Men där Sabas värld innehåller begränsningarna och brutaliteten under det islamistiska styret har hennes syster en frihet och kontroll som Saba själv bara kan drömma om.

Mina kommentarer:
Nu är det så blankt att det finns inte. Jag trodde att den här kunde vara en överraskning, det lät som att den kunde vara fin och det var den också på sina håll ibland. Men överlag var det alltför händelsefattigt för mig och alltför luddigt när det inte var mycket som drog mig framåt.

Ugglor gråter av Janet Frame

Utgivningsår: 2912 (1957)
Antal sidor: 237

Baksidetext: Fyra syskon, Teresa, Toby, Francie och Daphne, letar skatter vid soptippen. Det är deras älsklingslekplats, fram till den dag då elden berövar Francie hennes unga liv. Och lämnar de andra åt sina darrande minnen.

Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.

Instängd på mentalsjukhus sjunger Daphne från »det döda rummet« och utmanar läsaren med »bilder av stora skatter mitt i all sorg och förstörelse«; såsom nyzeeländska Janet Frame senare uttryckte sig om sitt eget liv och skrivande.

Mina kommentarer:
Jag har tre stycken böcker av Frame som jag tycker ser så fina ut men eftersom de aldrig plockas upp tog jag med dem i bokutmaningen 3×3. Det känns tog lite osäkert nu när den här boken var lite knepig. Det var så olika stil och uttryck, det handlade om olika saker och på olika sätt och kanske är det jag som är lite trög eller något. Jag är ändå lite hoppfull att göra ett nytt försök med ännu en bok av henne snart.

En doft av apelsin av Joanne Harris

Utgivningsår: 2003 (2001)
Antal sidor: 407

Baksidetext: Dunkla händelser med kärlek och svek som huvudingredienser finns nerskrivna i den märkliga, tidigare hemliga receptsamling med insprängda dagboksanteckningar som är Framboise Simons enda arv från sin mor. Boken har hon med sig när hon under falskt namn återvänder till sitt barndomshem i den lilla byn vid Loireflodens strand där hon startar ett creperie.Att hon köpt den fallfärdiga gården och rustat upp den betraktas med viss respekt av invånarna, även om ingen i byn vet vem den mystiska änkan egentligen är. Men här skall det förflutna hinna upp henne. Minnen från uppväxten i skuggan av den dominanta modern och av de svåra upplevelserna under kriget och ockupationen tränger sig allt mer på. Ju mer hon fördjupar sig i moderns dagbok desto klarare träder bilderna fram av en tragisk barndom i krigets skugga och de dramatiska händelser som ännu ger återklang i byns dagliga liv.

Mina kommentarer:

Egentligen känns det lite taskigt att den här boken finns med i listan över böcker som det inte hände så mycket för mig med. För den här boken gillade jag ändå! Det var väldigt, väldigt mysigt att läsa om de där lantliga komponenterna, lite huspyssel, djur, trädgård och annat fixande och även lite runtomkring med människorna. Ändå var det något som saknades och jag har svårt att säga vad, å andra sidan är det här också en lista där jag inte har så värst mycket att komma med…

Det broderade hjärtat av Carole Martinez

Titel: Det broderade hjärtat
Författare: Carole Martinez
Serie: –
Antal sidor: 396 sidor
Genre: Utländs skönlitteratur, Magisk realism
Språk: Svenska
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le coeur cousu
Översättare: Karin Sjöstrand
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302171-3
Utgivningsår: 2010 (2007)
Format: Inbunden

Första meningen: Mitt namn är Soledad.

Handling: ”Mitt namn är Frasquita Carasco. Min själ är en nål. De sidor du kastade ut i öknen finns här samlade på nytt, bundna i en bok som du kan slå igen för all evighet om min historia. Soledad, min flicka, känn denna vind mot ditt ansikte. Det är min kyss. Den jag aldrig gav dig..”
   Soledad föds missbildad, bakom en mur i sanden, på en plats i öknen intill Medelhavet. Hennes mor är Frasquita Carasco, sömmerskan med de magiska krafterna som förmår åstadkomma vad som helst med sin synål: en solfjäder blir en fjäril som fladdrar iväg, madonnan i kyrkan får ett sidenhjärta som slår, ett söndertrasat ansikte lappas ihop igen och blir än vackrare.
   När Frasquita spelats bort av sin make lastar hon sina barn på en dragkärra och ger sig ut på en odyssé genom ett Andalusien präglat av fattigdom och uppror.

Min kommentar: Jag gillar sådana här böcker som berättas med en känsla av att det är en saga. De är lite mystiskt, magiskt och romantiskt även om det också ofta är lite grymt det som det också berättas om. Det är nog dessa spansktalande länder som kan berätta på det här sättet, det är så vackert tycker jag. Annorlunda och spännande.

Just den här boken är dock lite märklig på sina håll. Ibland händer jag inte riktigt med, men oftast så gör jag det och då är jag fångad. Det är så synd för jag hann faktiskt inte läsa klart den innan jag åkte iväg nu innan jul. Det var så fullt i min packning och jag iddes inte heller ta med den. Jag tänker ändå att jag kan säga att jag gillar den, trots att slutet står oklart för mig, haha. Det var inte så många sidor kvar, men ändå. Det jag kan säga är att jag tyckte om boken, om inte annat får jag väl uppdatera om den slutade på ett sätt som inte föll mig i smaken.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Algeriet, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Marina av Carlos Ruiz Zafón

Titel: Marina
Författare: Carlos Ruiz Zafón
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 264
Språk: Svenska
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: Marina
Översättare: Yvonne Blank
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-012992-7
Utgivningsår: 2013 (2004)
Format: Inbunden

Första meningen: Marina sa en gång att vi bara minns det som aldrig har hänt.

Handling: I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är.
   Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner.
   En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr.
   Marina är en svindlande berättelse där Carlos Ruiz Zafón följer Óscar och Marina långt in i Barcelonas undre värld, en bortglömd plats mörkret frodas.

Min kommentar: Den här boken är Zafóns sista ungdomsbok innan han gav sig in i skrivandet av vuxenböcker, där hans storsäljare Vindens skugga gav honom ett genombrott och också var en bok jag som älskade att läsa. Den var magisk. Men att Marina klassas som en bok för unga gillar jag inte, för den är hemsk. Jag har inte läst skräck så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det men den här boken är äcklig, grym, och obehaglig på sina håll. Boken är inte så lång och går ganska snabbt att läsa både för att den är lite enklare skriven och även tack vare författarens talang. Jag gillar ju berättandet. Men framförallt gick det fort att läsa den här boken för att jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig den utan att veta hur det skulle avslutas. Eller för den delen inte låta de hemska scenerna fasta i mitt minne någon längre stund. Jag började nästan andas högt där ett tag, av rädsla och jag frös till och tänkte det här var inget jag tog del av. Nej det var inte helt min smak det här, förmodligen för lite modigare läsare än mig.

Däremot gillar jag som sagt författaren och känner igen mig i språket. Så på det sättet var det underbart att läsa. Zafón har också vackra syften med sina böcker som visserligen gömmer sig under lite bisarra händelser som hans huvudpersoner råkar ut för. Äventyren som de är med om är spännande att följa med på. Barcelona framställs verkligen som en mytomspunnen stad.

Mitt betyg:

Andarnas hus av Isabel Allende

”Du har mycket att uträtta, så sluta upp att tycka synd om sig själv, drick vatten och börja skriva.

Titel: Andarnas hus
Författare: Isabel Allende
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 384
Språk: Svenska
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: La casa de los espiritus
Översättare: Lena Anér-Melin
Förlag: Pan
ISBN: 91-7263-209-7
Utgivningsår: 2002 (1982)
Format: Häftad

Första meningen: Barrabás kom till familjen sjövägen, antecknade flickan Clara med sin sirliga handstil.

Handling: Andarnas hus är en bred krönika över Chiles utveckling i det tjugonde århundradet, speglad i historien om en stor och mäktig familjs öden. Det är på en och samma gång en färgrik ordfresk och en dramatisk berättelse som samlat miljoner läsare i den gamla och nya världen.

Min kommentar: Åh vad har håller den här boken varmt om hjärtat! Inte minst för att den kom till mig som genom ett under, jag tyckte dessutom väldigt bra om den.

Jag visste egentligen inte så mycket vad jag hade att vänta mig när jag började läsa men när jag kikade runt lite blev jag otroligt imponerad att boken är författarens debut och att hon började skriva den när hon levde i exil under militärkuppen i hemlandet Chile. Allende hade vid den här tiden inte heller några kvinnliga förebilder alls om författarskap, men från läsningen kände jag hennes skrivglädje. Boken speglar den här historia händelsen, men också så mycket mer.

Precis som baksidestexten beskriver är den bred, men när den lilla texten inte väckte mig något intresse satt jag i stället som förundrad genom alla boken sidor. För när det handlar om en hel familj sträcker den sig också över en lång tid och har då möjlighet att visa hur människor hänger ihop och påverkar varandra, liksom boken också hör ihop med hela landet och tidens anda. Förändringens vindar blåser och nya ambitioner tar plats. Jag hade inte väntat mig att få en sådan inblick i kulturen, om platsen och från perioden på ett sätt som känns intressant, fräscht och lärorikt. Boken grundar sig mycket i Allendes egna uppväxt, det känns att det är på riktigt. Hit hör inslagen av magi och myt, som jag tyckte var underbara. Det är färgrikt målande både i den stora bilden men även i den lilla, där varje enskild människas stormiga upplevelser porträtteras både med allvar och lättsammare ton.

Ovanpå allt det här, eller det som utgör den stora grunden, är att jag verkligen gillar Allendes språk. Det är otroligt beskrivande och helt underbart att läsa. Inte minst för att det känns så levande. Efteråt har jag gått och tänkt på personerna. Och så gillar jag verkligen hennes berättarteknik när hon blandar nuet med både det från förr och det som komma skall, och när det händer är det fortfarande fascinerande. För de mesta gillar jag de långa meningarna, men jag hade önskat några fler styckeindelningar på vissa platser för att göra det mer luftigt och hanterbart. Det gick bra, men kändes något kompakt ibland.

För att summera säger jag bara att jag älskar den här boken. Allt med den, hur historien berättas, språket, innehållet, karaktärerna, budskapet, bakgrunden. Och det genomsyras av så mycket kärlek. En pärla!

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Chile, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Kafka på stranden av Haruki Murakami

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 518
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Umibe no Kafuka
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-7263-849-5
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Pocket

Första meningen: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

Handling: Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar ut sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan sin fat och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrade Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personerna upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en helt annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Min kommentar: Vilken otroligt annorlunda och knasig men samtidigt oemotståndlig bok det här är. Först och främst tycker jag att Murakamis språk är lättsamt att läsa samtidigt som jag får en uppfattning om att något stort väntar, så jag vill gärna följa med på Kafkas resa. Det kanske är tur att boken i sig är lättillgänglig, för innehållet står för det tunga. Men samtidigt är det inte heller jobbigt, eller kanske, men mest är det surrealistiskt och bjuder ständigt på något oväntat.

Det som byggdes upp i början och långt in i boken tyckte jag var extremt spännande. Jag kunde inte se någon förklaring eller något slut så jag var bara tvungen att läsa vidare. Alla karaktärer är också en gåta i sig. Scenerna där Nakata talar med katterna tyckte jag var roliga. Hela tiden händer det något spännande. Det är så knäppt och oförklarligt. Hemskt också, och läskigt. Ibland blev det mer obehagligt än vad jag egentligen klarar av…

Det kanske är en poäng att boken ska väcka tusen frågor och sätta igång tankar. För det gör det under läsningen. Men jag blev inte helt tillfredsställd med slutet, kanske var jag bara oförstående och missade något. Jag tyckte att det tappade lite mot sluttampen, jag upplevde det en aning mer utdraget. Vilket egentligen inte var så konstigt eftersom det var så himla bra innan. Men jag känner att avslutet skulle ha gett mer svar, kanske tydligare, för min smak. För i efterhand står jag fortfarande och undrar vad som egentligen hände, har det hänt, vad var meningen… men i det stora hela gillar jag den här boken för den var så otroligt fascinerande och fängslande.

Mitt betyg:

Berättelsen om Pi av Yann Martel

”Havet var stilla, badade i ett skyggt ljus som på lätta fötter gav en gränslös dansföreställning i svart och silver runt omkring mig. Allting var så stort att jag baxnade – himlen ovanför mig, vattnet runt omkring mig och under mig.”

Titel: Berättelsen om Pi
Författare: Yann Martel
Serie: –
Genre: Roman
Antal sidor: 351
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Life of Pi
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
ISBN: 978-91-85251-00-1
Utgivningsår: 2013 (2001)
Format: Pocket

Första meningen: Den här boken kom till mig när jag var hungrig.

Handling: Efter ett tragiskt skeppsbrott guppar en ensam livbåt mitt ute på Stilla havet. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang, en två hundra kilo tung bengalisk tiger och så Pi – en sextonårig indisk pojke. Det här är Pis berättelse om de dagar och nätter han tillbringar på havet, så småningom ensam med tigern Richard Parker.
   Trots att kampen för överlevnad är hård har Pi tid att fundera över livet och Gud, människorna och djuren. Han får uppleva ensamhet i ordets mest grymma betydelse, men lär sig också att uppskatta det sällskap som erbjuds. Genom sin enkla och okomplicerade syn på tillvaron klarar han sig igenom det ena äventyret mer fantastiskt än det andra.

Min kommentar: Den här historien om den unga pojken som överlever hundratals dagar ute till havs, tillsammans med ett gäng andra mer eller mindre farliga djur, är minst sagt originell. Och, jag har varit nyfiken på den väldigt länge.

I det stora hela tycker jag väldigt bra om boken. Men det var för mig extremt stora konstraster mellan de där stora fantastiska vågorna och de som knappt märktes.

Jag kan börjar med det som jag inte gillade. Inte ens prologen lockade mig. Visst gjorde den det först, men redan där blev jag uttråkad. Sedan kommer det en lång transportsträcka som jag tyckte var på tok för utdragen innan själva historien tog fart. Där fanns ett par, tre scener som jag såg som nödvändiga, men allt annat onödigt. Rensa, rensa. Enligt min mening då. Till sist tyckte jag inte heller att den sista delen var så fantastisk. Den var lite roligare än i början, men också här svalnade mitt intresse.

Men så till det bra! Det som jag fullkomligt älskade. Väldigt märkligt att det gick sådana vågor för mig. Men själva historien, det som utgör det allra mesta av boken, där vad jag helt fängslad. Det var så otroligt intressant och fint, men också skrämmande och lite läskigt ibland. Det var också trovärdigt (tänka sig…). och bara så himla bra läsning! Den här biten gillade jag väldigt, väldigt mycket.

Sammanfattningsvis upplevde jag att Berättelsen om Pi hade väldigt höga toppar med också dessvärre djupa dalar. Men det är en absolut unik och läsvärd bok!

Mitt betyg: