Lucka 24 – Jag vill sätta världen i rörelse

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Igår skrev jag flera timmar i sträck. Och så skall jag säga dig, om du inte vet det förut, att det är något förtrollande, fängslande, nästan bedövande att skriva. Inte för att jag ännu har åstadkommit något fullt bra, men det är i alla fall roligare än allt annat i världen.

– Selma Lagerlöfs brev till Ida Bäckmann, 22 januari 1939

Vem passar inte bättre att representera den sista luckan än Sveriges och litteraturens Selma Lagerlöf?

Anna-Karin Palm har skrivit en biografin över henne och den är med rätta en tegelsten, men så värd att läsa för i slutet blev jag nästan tårögd efter att ha lärt känna den här legendaren. Jag visste inte mycket om Lagerlöf, men nu är jag så fascinerad över henne och vad hon gjorde i sitt liv.

Jag får väl erkänna att jag inte läste varje ord eller ens varje stycke i den här boken, men det allra mesta, för det har ändå berikat mig otroligt. Nu är Lagerlöf en stor inspiration för mig, jag bara måste läsa böcker av henne, och någon gång vill jag besöka hennes Mårbacka.

Albert Bonnier Förlag – 2019 – 682 sidor

Selma Lagerlöf. Folkkär och världsberömd, framgångsrik och hyllad. Men bakom den etablerade bilden av Nobelpristagaren och sagotanten på Mårbacka fanns en sökande, tänkande, älskande människa med stort frihetsbegär och djärva visioner. Anna-Karin Palm skriver med författarens blick på Selma Lagerlöf och ser hennes idévärld och inre liv som grundval för hennes skapande. Hon berättar om vänskaper och kvinnokamp, tidens frågor och sammanhang. Författarlivets strider och tvivel träder fram, men också det starka självförtroendet och målmedvetenheten hos en kvinna som banade nya vägar, både i livet och i litteraturen. Boken ger en levande och mångsidig bild av en författare som än idag förmår sätta världen i rörelse.

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten
22. Cinder
23. Den odödliga sagan

För att kunna leva av Yeonmi Park

Titel: För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet
Förlag: Massolit
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 286

Baksidetext: Yeonmi Park drömde inte om frihet när hon flydde från Nordkorea. Hon visste inte ens vad frihet innebar. Det enda hon visste var att hon flydde för livet, att om hon och hennes familj stannade kvar skulle de dö – av svält, eller sjukdom, eller till och med genom avrättning. Det här är berättelsen om Parks kamp för att överleva i en av världens mest brutala och slutna diktaturer. Vi får följa författaren från uppväxten i den nordkoreanska gränsstaden Hyesan till flykten till Sydkorea via Kinas undre värld av människosmugglare och trafficking; och hur hon sedan utvecklas till en ledande människorättsaktivist – innan hon ens fyllt 21. För att kunna leva är en stark, insiktsfull och angelägen inifrånskildring av en tillvaro som hittills mestadels har varit dold för omvärlden.

Mina kommentarer:

Jag är mycket tacksam för två saker: att jag föddes i Nordkorea och att jag lyckades fly från Nordkorea. Båda dessa händelser formade mig, och jag skulle inte byta dem mot ett vanligt, rofyllt liv. Men historien handlar inte bara om hur jag blev den jag är i dag. s.19

Den här boken är så oerhört stark. Det är så ofattbart det som Yeonmi har varit med om, att det ens har skett, och fortfarande sker. Det går inte att föreställa sig hur grymt det är. När jag läste så var det bara den ena hemskheten efter den andra och jag ville bara gråta när jag läste, på så många sidor, men på något sätt hölls det tillbaka eftersom boken är skrivet på det sättet. Hon berättar om vad som hände, allteftersom, och även om hon nämner att det var otroligt tufft och orättvist såhär i efterhand, så finns det en distans som gör at jag håller mig på ytan. I vilket fall berör det mycket.

För mamma är det fortfarande en plågsam historia som lever djupt, djupt inom henne. Än idag känner hon skuld över att hon inte kunde njuta mer av min barndom; hon var alldeles för upptagen av att skaffa tillräckligt med mat åt oss. s.58

Jag ska sent glömma den här boken. Nu när jag skriver det här så flimrar det förbi en massa scener fylld med orättvisor, svält, förvirring, förnedring, omöjliga val och så hennes enorma kämparglöd och framåtanda. Den bar henne långt, och gör det fortfarande, nu när hennes livssituation är annorlunda (men ändå fylld av utmaningar).

Samtidigt som det är såhär tufft är det också väldigt lärorikt och ett bra tillfälle att få en inblick i en värld som ser så olik ut från ens egen. Visst sker det lite titt som tätt, men det blir ju en helt annan sak när det berättas utifrån huvudpersonen själv som dessutom har upplevt vartenda litet steg som det står om (och ja, den är riktigt bra skriven också).

Det är klart att jag rekommenderar den här boken!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten

Handling
Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande.
   Bodil Malmsten har skrivit ett stort antal böcker. I Så gör jag: Konsten att skriva delar hon med sig av sin arbetsprocess inklusive den helvetesperiod som ingår. Hon skriver om hur hon kommer fram till tonen och strukturen. Om jobbet med förstameningar. Om varför hon skulle vilja skriva om inledningen till sin första roman och redigera om novellsamlingen Undergångarens sånger.
I boken ingår kapitel om ord, skiljetecken, korrektur, om att sitta rätt, läsa för att lära, dramaturgi. »Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli.«
   Så gör jag: Konsten att skriva är rikt illustrerad i färg och innehåller mängder av praktiska råd för det dagliga skrivarbetet – oavsett om du vill bli författare eller bara lära dig skriva bättre.

Kommentar
Den här boken var väldigt rik på sitt innehåll. Varje liten del som kom upp var som en upptäcktsfärd, aldrig kunde jag veta hur Malmsten skulle berätta om skrivandet, vad hon skulle betona och vad hon skulle skratta åt. Det var väldigt personligt skrivet. Ganska så annorlunda. Jag har inte läst något av Malmsten tidigare men jag blir definitivt sugen på det nu. Hon verkar verkligen kunna sin grej. Men å andra sidan var det inget som klaffade perfekt för min smak, men det var ändå på ett övervägande positivt sätt. Åtminstone inspirerande att få en ny stil presenterad.

Jag gillar att det är korta kapitel, ibland nästan så löjligt korta med bara några meningar att sidorna bara flyger fram. Så det är inget överflödigt här. Allt som står har sin givna plats. Och jag känner att jag har tagit med mig massor. Framförallt det som man ändå alltid påminns om, vilket otroligt arbete och slit det ligger bakom boken. Men det är bara att skriva på, som den skrivande människan man är säger Malmsten.

Det finns så himla mycket i den här boken. Nästan allt. Och så tyckte jag det var extra härligt när det fanns ett sista kapitel med avsnitt som inte kom med. Eftersom en bok aldrig blir färdig. Det går ständigt att fixa med något. Hon var så öppen och härlig, Malmsten. Det var nästan så att jag gillade de bäst. I varje fall lika mycket.

Slutsats och betyg
Personlig, rolig och innehållsrik som både peppar och förbereder mig lite mer inför skrivandet. Betyg 4.

Modernista | 2012 | 304 sidor | 978-91-7499-215-1

Walden av Henry David Thoreau

Handling
När jag skrev följande sidor, eller snarare den största delen av dem, levde jag ensam, i skogarna, mer än en kilometer från närmaste granne, i ett hus som jag själv hade byggt vid strandkanten till skogstjärnen Walden, i Concord, Massachusetts, och jag förtjänade mitt levebröd med inget annat än mina egna händer. Jag levde där i två år och två månader. För tillfället är jag åter gäst hos civilisationen.
   År 1845 byggde sig Thoreau en stuga vid tjärnen Walden nära Concord i Massachusetts. Han levde där nära naturen i över två år och hade under tiden få kontakter med civilisationen. Skildringen av det enkla och oberoende livet i skogarna är ett gott exempel på hans kritik mot det framväxande moderna samhällets avigsidor. Thoreaus egensinniga tänkande har påverkat miljoner människor världen över.

Kommentar
Den här boken har jag velat läsa otroligt länge. Jag är så lockad av den, kanske mest för att jag vill göra som Thoreau själv, bara dra till skogs och bo enkelt nära naturen…

När jag började läsa var det nästan så att jag fick rysningar. Det var så häftigt att läsa en människas ord som han satt och skrev för 150 år sedan. För Thoureau skriver mycket personligt. Tiden är så långt borta. Men samtidigt så nära. För jag kunde verkligen känna igen mig i det som han skriver om, hur han tänker och ser på tillvaron. Vad han är kritiskt mot. Samtidigt var det där bara början, och om han bekymrade sig redan då, tänk om han bara hade vetat hur knasigt det skulle komma att bli i världen.

Jag har hört att många ser Walden som en slags bibel och vänder sig till den som tröst och något slags ideal. Men jag tycker inte att den var så pass bra. Den här versionen av boken är allt som originalverket bestod av och det uppskattade jag att läsa. Men då tillkom också mycket som var inte fullt lika intressant för mig att ta del av. Det första kapitel är markant tydligt det mest omfattande och utgör en fjärdedel av hela boken. Där berättar Thoreau lite allmänt och introducerande om sitt projekt. Visst fanns mycket spännande att ta del av där. Men just uträkningar känns inte så lockande för mig, idag. Det är ändå roligt att de finns med och att han faktiskt dokumenterade allt så väl. Jag blev också förvånad att han tycktes ha så mycket besökare och kontakt med omvärlden. Det verkade nästan vara mer än i själva staden. Folk var nyfikna på honom. Men också skeptiska till vad han egentligen höll på med. Men då gillade jag hans självklara argument att göra något annorlunda än det givna. Att han faktiskt såg galenskapet med stadsfolket. (Återigen, hur är det inte nuförtiden då?)

Det som jag framför allt gillade att läsa var när Thoreau sedan berättar om hans liv vid Walden. Då ville jag bara sänka läshastigheten och njuta. Han beskriver det så fint, naturen, djuren, omgivningen och han själv i det. Han gör noga iakttagelser av det som sker och sätter det i sina sammanhang. Han filosoferar mycket och skriver dikter som jag får ta del av. En som jag tyckte var väldigt fin var denna:

Det är en dröm jag har
Att vid Walden få bli kvar
Ingen menings vackra skrud
För mig nånsin närmre Gud.
Jag är dess steniga strand
Och brisen över sjön ibland
Och hela min kupade hand
Täcks av Waldens vatten och sand
Och där den största djupet har
Lever minnet allra djupast kvar.
sidan 236.

Slutsats och betyg
Vissa bitar med Walden är helt magiska och allt som allt gillar jag den verkligen. Däremot fanns det också bitar som jag inte riktigt gillade så därför får Walden betyg 4 av mig.

Natur och Kultur421 sidor | 2006 (1854) | 978-91-27-11361-9

I kroppen min av Kristian Gidlund

Titel: I kroppen min
Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min #1
Genre: Självbiografi
Antal sidor: 330
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-7503-245-0
Utgivningsår: 2013
Format: Pocket

Första meningen: Det finns något som jag måste berätta.

Handling: Kristian Gidlund, journalist och trummis i gruppen Sugarplum Fairy, avled den 17:e september 2013, 29 år gammal.
   Drygt två år tidigare hade han fått sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta cancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Bloggen fick en enorm genomslagskraft – miljontals människor upptäckte Kristians starka, nakna, vackra texter.
   Texter som träffar rakt i hjärtat.

Min kommentar: När jag första gången hörde om Kristians situation blev jag oerhört rörd, både för att det kändes så himla tragiskt men också hur han hanterade situationen. Att han var så klok och så öppen med allt. Och när jag under en sommarkväll för några år sedan var ute och gick och lyssnade på hans sommarprat hade jag gåshud om kroppen och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var någonting som gick rakt in. Jag tror jag lyssnade och grät till det flera gånger. Minnet finns så starkt i mig att det var Kristians röst som jag hörde när jag nu läste hans bok. Det kändes så innerligt på det sättet, och smått häftigt, samtidigt som det också är lite märkligt.

Precis som jag trodde är hans texter så fint skrivna. Genomtänkta, intressanta och givande att läsa. Ibland dyker det upp en bild och genast blir det mer påtagligt. Men jag tycker också det är svårt att förstå, om än imponerande, att han kunnat skriva om sina dagar och det som dyker upp inom honom såsom han gör. Som han också nämner i boken blir boken ett fint minne till hans familj. De gånger han nämner dem känns det som mest i mig.

Men när jag tänker på alla bitar av den här boken tycker jag inte att den var fullt så fantastisk som jag tänkte mig att den skulle vara, om jag djupanalyserar den (vilket känns lite fel ändå!) men den är ändå så pass fantastiskt att jag känner att den förtjänar det högsta betyget. För att det är så vackert, äkta, personligt och viktigt.

Mitt betyg:

Djungelbarn av Sabine Kuegler

”Mest tyckte vi dock om att skjuta med pilbågen. Vi fantiserade om att vi hade gått vilse i djungeln och att vi måste klara oss själva – något som ju inte var så orealistiskt med tanke på var vi befann oss.

Titel: Djungelbarn
Författare: Sabine Kuegler
Serie: –
Antal sidor: 286
Genre: Biogragi & Memoar
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Dschungelkind
Översättare: Rolli Fölsch
Förlag: Bra böcker
ISBN: 978-91-7002-428-3
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Kartonnage

Första meningen: För några år sedan frågade en bekant om jag inte skulle ha lust att skriva en bok om mitt liv.

Handling: ”Jag vill berätta en historia, en historia om en flicka som växte upp i en annan tidsålder…”
   Det som verka ofattbart har Sabine Kuegler upplevt: Som dotter till en tysk forskare tillbringade hon sin barndom mitt i Västpapuas djungler hos en bortglömd stam av kannibaler.
   Ända tills hon fyllt sjutton hade hon inte upplevt bilar, tv eller affärer. Hon lekte inte med dockor utan simmade bland krokodiler i en flod. Tidigt fick hon uppleva uråldriga dödsritualer. Naturen var hennes lekplats, djungeln hennes hem och himlen hennes tak.
   Efter många år i Europa är hennes själ idag fångad mellan två kulturer. Sabine Kuegler vet att hon måste återvända – tillbaka till en värld vars existens de flesta inte vet något om.
Min kommentar: Det här är verkligen en historia få förunnad. Det är helt otroligt det som Sabine varit med om. Samtidigt som jag också tycker det är hemskt hur de (föräldrarna) kunnat göra så med ett barn och en människa, hon är ju idag helt förvirrad. Livet i djungeln må varit hårt rent fysiskt, men underbart för själen. I den moderna civilisationen är det precis tvärtom. Nog för att vi ”infödingar” kan känna oss stressade ibland, när vår kropp är tusentals år äldre rent genetiskt. Tänk då att göra den resan i ett och samma liv – hur stressigt är inte det? Men det är också väldigt intressant att läsa om helt andra kulturer.
Jag har skjutit upp att läsa den här boken, kanske främst för att jag inte gillar omslaget, just så inzoomade ansikten är inget jag föredrar på en boks framsida. Men det var då tur att jag tillslut läste den, för jag gillar verkligen sådana här historier. Speciellt när det också är bra skrivet.

Det blandas på ett naturligt sätt det som hon har upplevt, både innan och efter djungellivet. Men allra mest fokuseras det på hur upplevelserna var som barn och hur hon lärde sig en massa saker på en plats så vitt skilt från vår. Sabine var verkligen ett djungelbarn.

Livet där är verkligen annorlunda och jag tycker det är galet fascinerande. Samtidigt är det också så himla fint när en familj med vita människor, som de aldrig sett förut, kommer dit och hjälper dem. Eller kanske snarare försöker förstå dem. Jag är också imponerad över Sabines föräldrar, pappan som språkforskare och mamman som sjuksköterska, hur tålmodiga de är. De gör inga pekpinnar eller annat tvång, utan genom god handling sprider de ringar på vattnet. Det är fint att läsa hur deras vänskap växer fram och hur de också lär dem deras egna rättigheter.

Det är inte bara otroligt intressant utan också medryckande rent spänningsmässigt. Inledningsvis när pappan begav sig in i den farliga djungeln höll jag på att spricka av nervositet. Det blir senare också både sorgligt och vackert. Med andra ord bjöd den här boken och Sabines historia på allt möjligt för en fantastisk läsupplevelse.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Väst Papua, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Den vita massajens dotter av Corinne Hofmann

Titel: Den vita massajens dotter
Författare: Corinne Hofmann
Serie: Den vita massajen #2
Genre: Självbiografi/Memoar
Antal sidor: 188
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Zurück aus Afrika
Översättare: Mia Engvén
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21216-7
Utgivningsår: 2004 (2003)
Format: Kartonnage

Första meningen: Långt, långt bort hör jag en röst: ”Hallå … hallå, vakna!” och känner plötsligt en hand på min axel.

Handling: Ingen som läste Den vita massajen lär ha glömt den fascinerande sannsagan om hur en ung, framgångsrik schweizisk kvinna blev handlöst förälskad i en vacker massajkrigare och lämnade allt för att dela hans liv på den afrikanska savannen.
   I denna uppföljare berättar Corinne Hofmann om sitt och dottern Napirais liv efter hemkomsten till Schweiz.

Min kommentar: Eftersom jag minns mina upplevelser av Den vita massajen som tudelade var jag inte särskilt lockad att läsa ännu en bok i samma anda. Men nu hade jag ju skaffat både nummer två och nummer tre redan innan jag läste den första. Fast någonstans var jag ändå lite nyfiken hur det egentligen gick för Corinne…

Jag gillade verkligen hennes förord där hon berättar om hur hon i början försökte besvara alla de brev som hon fick från de som läst Den vita massajen. Tillslut blev det ohållbart och hon bestämde sig för att skriva den här boken till alla som undrade hur det gick. Okej, det var en bra utgångspunkt, så jag inte fick för mig att hon skulle dra den här historien i all oändlighet för att den redan etablerat sig så starkt.

När jag började läsa så gick det rekordsnabbt tills mina ögon tårades och jag blev djupt berörd. Eftersom historien tar vid där den slutade i första boken är det lika dramatiskt och hjärtskärande som då. Jag minns på en gång hur det var och det är en helt otroligt svår situation hon hamnat i. Det känns som om det inte finns något rätt, vad hon än gör blir det fruktansvärt… jag börjar också förstå vad som berört så många människor med denna historia och det är hennes mod och styrka (förutom den annorlunda situationen).

Under resten av läsningen smög det sig också på både det ena och andra som jag fann roliga, intressanta men även fina på det sätt att det nu blev ett bevis på att om man följer sitt hjärtats röst brukar det mesta ordna sig tillslut.

Så jag är ändå förvånad att jag kunde känna så pass bra för den här boken, även om det i det stora hela inte är det bästa språket enligt mig. Kanske en petitess. Jag är inte helt nöjd med hur hon ringar in och avslutar boken. Eftersom det i den här boken också finns med lite bakgrundsinformation om när hon skrev den första boken, Den vita massajen, kan jag förstå varför hon först blev nekad bokutgivning. Då sa de att boken inte innehöll de kriterier som krävs vad gäller intrig, det var inte tillräckligt spännande. Här är lite min besvikelse över språket, att jag upplever det styltigt och tråkigt. Å andra sidan, eftersom boken är självupplevd, är det svårt att göra något åt det, liksom svårt att bedöma. Jag förstår Corinne när hon blir arg över vad i hela friden de mer kan kräva (och så nämner hon alla de helt sinnessjuka och grymma händelser hon var med om och skrev i boken). Tänk vad åsikter vi kan ha.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker denna bok var helt okej. Corinne delar ambitiöst med sig och om du gillade den första boken får du absolut inte missa den här. Nu är jag sugen på att ta del av nästa steg i den här fascinerande historien, nämligen när hon reser tillbaka till Kenya…

Mitt betyg:

Serien:
1. Den vita massajen
2. Den vita massajens dotter
3. Resan tillbaka till den vita massajen

Lyckan, kärleken och meningen med livet – Elizabeth Gilbert

”Tala sanning, tala sanning, tala sanning.”


Titel: Elisabeth Gilbert
Författare:
Serie: –
Genre: Biografi
Antal sidor: 338
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Eat, pray, love
Översättare: Carla Wiberg

Förlag: Albert Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-0-011954-6
Utgivningsår: 2008 (2006)
Format: Pocket

Första meningen: När man reser i Indien – speciellt till någon helig plats eller ett ashram – får man se att många människor bär bönehalsband.

Handling: ”Klockan är 3 på natten och Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och gråter. Hon är drygt trettio, hon har en man, ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn – men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att söka efter det hon verkligen vill med livet.
För att på allvar ge sig själv tid och utrymme bestämmer hon sig för att ge sig ut på en lång resa. Hon börjar i Italien där hon lär sig konsten att njuta, i Indien konsten att genom meditation nå sinnesro och i Indonesien hitta balans och kärlek. Elizabeth Gilbert berättar engagerande och personligt om hur hon fattade det svåra beslutet att lämna äktenskap, hus och karriär för att söka efter vad hon egentligen ville med livet. En intensiv, känslig och underhållande memoar om att finna sig själv och allt som kan hända när man tar ansvar för sitt eget välmående.

Mitt omdöme: Det här är en feelgood-roman helt i min smak. Om lycka, äventyr och att finna sig själv. Det blir lite extra spännande i vetskapen om att det har hänt på riktigt. Även om jag misstänker att en del fått lite extra kryddning. Berättelsen känns varm och som den kommer från hjärtat. Det känns kärleksfullt, personligt. Jag gillar hennes etapper med de tre olika platserna med varsina uppdrag.
Det finns också humor i det här boken. Jag minns speciellt berättelsen om hönsen. Jag må ha knäpp humor, men detta tyckte jag var bland det roligaste jag hört! Än idag skrattar jag åt det. Såhär stod det på sidan 129:
”… Men man måste vara mycket försiktig när man introducerar en ny höna i den befintliga flocken. Man kan inte bara slänga in den till de andra, för då betraktar de den som en inkräktare. Vad man måste göra är att smyga in den nya pullan i hönshuset mitt i natten, medan de andra sover. Man sätter henne på en pinne bredvid de andra och tassar tyst därifrån. När hönsen vaknar på morgonen lägger de inte märke till nykomlingen. ”Hon måste ha varit här hela tiden”, tror de, ”för jag har ju inte sett henne komma hit”. Det märkligaste är att när nykomlingen vaknar i flocken så minns hon inte själv att hon är ny utan tror: ”Jag måste ha varit här hela tiden…”…”
Haha, tänk att vara så närvarande i nuet.
Men. Det byggs upp höga förväntningar som skapar en sådan förhoppningen att jag håller andan och väntar, och väntar, men det händer aldrig något. Det är slutet som blir för utdraget och platt i jämförelse med resten av boken. Även om slutet var betydelsefullt, så hade jag gärna sett något lite mer händelserikt eller storslaget, speciellt med denna historia och boktitel i bagaget.
De allra flesta raderna var fyllda med varma meningar och bjöd på vackra insikter. Jag glädjer mig med Elizabeth när hon gör den ena vinsten efter den andra i välmående och finner sig själv igen. Jag rekommenderar den här boken, till den som finner intresset.

Mitt betyg: 4 av 5

Born to run – jakten på löpningens själ

Den bästa löparen lämnar inga spår

Christopher McDougall börjar boken med att ställa sig frågan varför han har ont i foten, han säger att de verkligt skumma löparna är de som inte blir skadade. Författaren inleder sen jakten på Tarahumarafolket, som egentligen kallar sig rarámuri – det springande folket. Den här indianstammen i Kopparkanjonen i Mexiko är född att springa. Till och med 696 kilometer pang bom, och 480 kilometer har även en annan tarahumaraindian sprungit i ett svep. Och det i skor som knappt kan kallas skor och i en terräng som kräver största precision. Hos tarahumara finns inget vad vi i övriga världen dagligen möts av – kriminalitet, krig och stölder. Korruption, fetma, narkotikaberoende, girighet, misshandel, högt blodtryck eller koldioxidutsläpp. Ingen diabetes, depressioner eller ens ålderdom för 50 åringarna springer ifrån tonåringarna och 80 åringar vandrar maratonsträckor i bergen. Antalet cancerfall har varit så få att de knappt gått att mäta. Och det finns inga lögner. Hur lever en tarahumara? Vad är deras recept?
I Leadville startas ett extremlopp på 16 mil i bergen. Två kortväxta tarahumaralöpare springer med i sandaler och utklassar de bästa långdistanslöparna i världen – och det utan att egentligen har tränat för loppet. Löpningen splittrar inte indianstammen för någon tävling, det förenar dem. Tarahumara har aldrig glömt hur det kändes att älska att springa.
Born to run få vi läsa om författarens jakt på tarahumarafolket och kapitlerna kryddas emellanåt med andra järnviljor till löpare och konkreta bevis för varför vi också är det springande folket – vi får läsa om evolutionsforskning och varför de moderna löparskorna satt igång mängder av löparskador.
Christopher McDougall skriver på ett väldigt målande och inspirerande sätt. Det går inte att sluta läsa. Jag slukade boken under Midsommarhelgen i ett svep – jag var helt fast och blev verkligen såld på boken!  Born to run handlar om äkthet, enkelhet, närvaro, glädje, frihet och mycket visdom. Den rekommenderas mycket starkt till alla löpare men också till de som aldrig tagit ett enda löpsteg. För Christopher McDougall lyfter fram varför mänskligheten hamnade fel och bevisar hur vi kan bli lyckliga och friska igen. Jag kan säga att den här boken har förändrat mig och min löpning, det är sant som många säger – det är som en bibel.

Sagt om boken

”Påläst, uppsluppen och besjälad reportagebok om varför människan är född att springa. McDougalls fascinerande löparberättelse ger glädjerus.” Dagens Nyheter

”Genom att blanda historia, fysiologi och psykologi med framför allt filosofi är Born to run en bok som borde läsas långt utanför löparkretsar. McDougall vågar gå emot de invanda föreställningarna om sådant som träningsmetoder och löparskor, på ett sätt som jag instämmer helt med.” Rune Larsson, Sveriges främste ultradistanslöpare genom tiderna

Mitt betyg: 5 av 5
Christopher McDougall | Born to run –
A hidden tribe, superathletes, and the greatest reace the world has never seen
Filter | 2009 | 255 s.