Bokrecension – Tistelhonung

Författare: Sara Paborn
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 320

Handling
Sommaren 1955 invaderas pensionat Miramar nära Båstad av bin. Sjuttonåriga Veronika har sitt livs första romans med konststudenten Bo, som tagit in på ett rum på pensionatet.
Sommaren 2019 befinner sig relationscoachen Ebba på fallrepet efter en offentlig skandal och försörjer sig numera mest på att konstruera korsord. Hon åker till Bjärehalvön för att skriva en artikel om livslång kärlek — men den 80-åriga kvinna hon intervjuar visar sig istället ha en annan historia att berätta, den om en ungdomskärlek som försvann.
Två kvinnors öden flätas ihop, och långsamt tar en vänskap över generationsgränserna form.

Tistelhonung är en träffsäker roman om kärlek som trotsar tiden och minnenas hypnos, skriven med drastisk humor och ett skarpt öga för relationer.

Kommentar
En av de nominerade böckerna för årets bok. Omslaget såg häftigt ut, och handlingen verkade lovande – sådär mysig och inlevelsefull historia som kanske kunde ha många lager, eller att där fanns något djupt.

På ett sätt var den här historien och hur den är skriven väldigt enkel och följsam. Men då och då dyker detaljer upp som är personliga och gör det intressant och givande att läsa och lära känna karaktärerna. Just att det är välskrivet gör att den fastnar och med tiden växer frågorna och viljan att veta hur det gick och ska gå.

Jag skulle inte säga att Tistelhonung var helt fantastisk, men den var absolut läsvärd och trots sin, i vad jag tycker lite tråkiga form, så var den givande när det fanns mer än det som beskrevs direkt. Framförallt var den mysig att läsa.

Betyg: 4 av 5