Bokrecension – En helt vanlig familj

Handling: Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.
Mattias Edvardsson har skrivit en oavlåtligt spännande roman som skildrar varje förälders mardröm. En helt vanlig familjhandlar om tre människor som tror sig känna varandra men lever i olika världar. Och den fina linjen mellan rätt och fel, lögn och sanning.

Kommentar: En nästan helt vanlig familj – det är så jag ständigt läser titeln i mitt huvud. Jag kan inte låta bli eftersom jag blandar ihop den på något sätt med den första som jag läste av författaren – En nästan sann historia.

Nu har jag läst Mattias Edvardssons senaste roman, En helt vanlig familj (2018), och även den här är skickligt skriven. Jag säger alltid att Edvardsson är en pålitlig författare, jag litar på att jag får en ypperlig läsupplevelse. De tre böckerna som jag har läst av honom har alla varit så välskrivna och passande i sitt upplägg och i sin gestaltning med detaljer som träffar helt rätt.

I den här boken får vi följa handlingen och ta reda på vad som har hänt när Stella sitter häktad och blivit anklagad för mord genom först fadern, som är präst, sedan Stellas och tillsist moderns perspektiv, som är advokat. Jag gillade det här upplägget och fastnade för dem alla när det var deras tur att berätta. Det blev som extra stark kontrast i och med föräldrarnas yrke, så intressant att läsa. Vad som egentligen har hänt tycks aldrig bli klart för sig och dessutom kompliceras situationen ytterligare vart eftersom. Framförallt relationerna dem emellan var något som grep tag i mig. Frågan om vad och hur långt vi är beredda att gå för att skydda vår familj är ständigt närvarande och jag kände att jag aldrig kunde lita på något först mot, nej, kanske aldrig. Det var väldigt spännande.

Jag tycker verkligen att En helt vanlig familj fångar alla delar för en toppen-bok. Och det var lite oväntat, jag litar ju på Edvardsson men jag var egentligen inte så sugen på att läsa (jag lyssnade i och för sig på den) på en roman om ett brott. Speciellt inte heller när det först tycktes likna Malin Persson Giolitos bok Störst av allt i upplägget. Men det vände verkligen, och det ganska snart.

Detaljerna är det som jag tycker är bland det bästa och jag önskade att jag hade haft boken framför mig så att jag kunde markera. Det var synd. Men minnet finns kvar om hur författaren har gjort för att bygga en sådan här historia för att den ska fånga mig som läsare från början till slut. En helt fantastisk bok.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – April, april

Författare: Mattias Edvardsson

Handling: En gammal skola och ett hagelgevär. Hugos plan är enkel. Ett skott i huvudet vid fönstret och han ramlar ner på skolgården mitt under rasten. Då slipper han ifrån sig själv samtidigt som han hämnas på mobbarna och hela jävla systemet. Men han blir upptäckt och hamnar på ett behandlingshem. Där träffar han Julie och Nico. Och April som är vacker, vild och spännande. Tillsammans med dem förändras Hugo, och han börjar inse att vissa saker är värda att leva för.

En brutalt gripande och hoppfull historia som kan läsas av såväl unga som vuxna.

Kommentarer: Det här blir min andra bok av Edvardsson, och jag är säker på att det kommer att bli fler framöver, förmodligen hans aktuella En helt vanlig familj. För båda böckerna (+ En nästan sann historia) har varit väldigt bra och jag känner mig trygg på något vis när jag plockar upp dem, det är en skön känsla när man läser.

Den här boken var dock mer ungdomlig men det var lika bra för det. Det märks att författaren är väl insatt och kunnig i ämnet. Det var nästan så att jag själv kände mig så väl inne i ungdomen igen, skoltiden och den åldern, så underbart att uppleva det så. När jag väl kom in i handlingen efter några sidor så blev det sådär bubblande härligt att läsa. Verkligen mitt i prick med fräna och lustiga kommentarer och gestaltningar av hur man tänkte och kände. Bara allmänt bra fångat rakt igenom, som historia. Underbart verkligen.

Om det skulle vara något att anmärka på så var det väl att slutet och början inte var helt hundra för min del, då är förväntningarna å andra sidan oerhört höga. För visst var de bra ändå och fullt okej. Men allt det andra var sådär strålande så då blir det pyttelite snopet att inte få allt fullt ut, men man blir kräsen antar jag för varje bok man läser… hur som – det jag menar är att boken lämnar inget större avtryck hos mig (kanske för att jag inte helt tillhör målgruppen) men för den sakens skull var den helt fantastisk att läsa och det räcker långt.

Betyg: 4 av 5

Opal – 2015 – 264 sidor (Kartonnage)

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Handling
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.

   Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
   Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Kommentar
Innan jag började läsa den här boken var jag lite orolig för att den skulle vara för krånglig och hemsk för mig. Men jag kunde inte låta bli att läsa den ändå när jag hörde så mycket gott om den. En bok som dessutom utgörs så mycket utav skrivandet var dessutom oemotståndligt för mig.

Först kan jag säga att den inte alls var så krånglig och hemsk som jag hade befarat. Jag sögs genast in i berättelsen och hade svårt att låta bli att läsa vidare för att se hur allt skulle sluta. Jag ville åt den där sanningen, men som aldrig tycktes verkade komma. Det blev många vändningar och till sist fick jag bara luta mig åt att det kanske aldrig kommer att komma ett svar. Det är spännande att utforska, vad som egentligen är sanningen.

Handlingen är väldigt snyggt uppbyggd och jag hade aldrig tråkigt någon gång. Edvardsson är duktig på att skriva så att jag bara följer med. Jag blev nyfiken på att prova något annat av honom. Något annat som höll mig fastklistrad var de små bitarna av skrivkonsten. Den där skrivarkursen som de gick i Lund verkade minst sagt intressant, kanske också något extrem. Men det var något i det som jag drogs till. När skrivandet är på liv och död. Alltså väldigt spännande att dra lite extra i fiktionens värld.

För att inte tala om den ännu snyggare helheten med den här berättelsen. Den var precis så fascinerande som jag tänkte mig och jag är glad att jag nu har läste den.

Slutsats och betyg
En väldigt fängslande historia som levde upp till mina förväntningar och får därför av mig betyg 4.

Spänning | 373 sidor | Forum | 2016 | 978-91-37-14915-8