Idun av Johanne Hildebrandt

”Det förflutna är den grund som framtiden vilar på.
Tiden är en evig spiral, långsamt vrider den sig genom världsalltet.”

Titel: Idun
Författare: Johanne Hildebrandt
Serie: Sagan om Valhalla #2
Genre: Historisk roman, fantasy
Antal sidor: 402
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 91-37-12175-8
Utgivningsår: 2003
Format: Inbundet

Första meningen: De tretton stenblocken stod resta i en cirkel på heden.

Handling: Svartsoten dar som en löpeld över världen.
   Tor är maktlös när asarna börjar dö. Den enda som kan bryta förbannelsen är Freja, prästinnan han en gång älskade. Tillsammans kan de rädda sina folk från undergång.
   Men Freja vägrar.
   Bara Idun, deras dotter, kan tvinga henne till underkastelse.

Mitt omdöme: När jag läste den första boken i serien, Freja, tyckte jag det var häftigt att läsa om de människor som kom att bli våra gudar för 2700 år sedan. Men nu vid den här andra boken har den entusiasmen lagt sig och bakom namnen tycker jag inte att det är mycket som är roligt. Böckerna är fyllda av maktkamp, häxkonst, kärlek och en känsla av vikingatiden.

Jag gillar inte språket när det är korta och hackiga meningar fyllda med råhet och grymhet. Det är mycket som sticker i ögonen på mig att läsa, och då är jag rätt tolerant av mig. (Se bara på beskrivningen av handlingen ”… kan tvinga henne till underkastelse”, elaka ord som gör att det känns så fel) Visst händer det saker hela tiden och det blir lite spännande ibland men det är ändå platt och saknar djup så jag är oberörd. Det starka blir liksom för mycket. Det är också mycket hittepå om jag får använda mig av det ordet, som häxkonst som jag då inte alls vet något om vilket gör att det blir ogreppbart. På det sätt som det beskrivs har jag svårt att ryckas med.

Det är heller inte lätt att känna empati för karaktärerna, inte kvinnorna som borde vara de som jag som läsare får kontakt med. Freja är nonchalant och Idun den utsatta (visst har de lite andra sidor också, men ändå). Det är i så fall Tor som vill kämpa som jag är mest vän med.

Så tyvärr föll jag inte så mycket för den här, kanske passar den andra. Jag kommer ändå läsa nästa del som jag har hemma mest för att jag vill avsluta (det verkar dock finnas ytterligare en).

Mitt betyg:

Serien:

1. Freja

2. Idun
3. Saga
4. Sigrid

Freja – Johanne Hildebrandt

Titel: Freja

Författare: Johanne Hildebrandt
Serie: Sagan om Valhalla #1
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 378
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Månpocket
ISBN: 91-7001-084-6
Utgivningsår:  2003 (2002)
Format: Pocket

Första meningen: Det var stilla, alltför stilla.
Handling: Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.
   Freja – Sagan om Valhalla är en andlös spännande berättelse fylld av lidelse och magi. Johanne Hildebrandt andvänder sig skickligt av våra fornnodiska myter när hon berättar om människorna som blev våra gudar och gudinnor: Freja, Tor, Oden, Loke och de andra. Följ med tillbaka till bronsåldern, Sverige för 2700 år sedan, till en värld fylld av bortglömda drottningar, legender och hjältinnor.

Mitt omdöme: Johanne Hildebrandt har skapat en hel värld om våra mytomspunna nordiska gudar och gudinnor – Freja, Tor, Oden, Loke och de andra. Det är bronsåldern i Sverige för 2700 år sedan och jag måste säga att jag var enormt förväntansfull på den här boken. Tänk så spännande, jag som gillar den nordiska mytologin. När boken baseras på våra legender, blir det nästan samma sak som att läsa om en sann historia. Även om det i sig inte är detsamma. Men jag låter mig ändå tro att det var så här det kunde ha gått till. Det gav åtminstone boken en extra tjusning.
Freja har temperament, hon är säker på sin sak men ställs inför situationer som trotsar hennes folk och hennes egna föreställningar. Skillnaden mellan Freja och Tor är charmerande att läsa om, det är både tragiskt men också komiskt. De kommer från olika släkter och har olika förhållningssätt på världen.

Det är magi, överlevnad, maktkamper och blodsband. Det är medryckande och fascinerande. När jag läste såg jag framför mig dessa gudar. Men det är inte så att boken känns överjordisk, tvärt om tycker jag, de var människor med kärlek och hat, oroligheter och drömmar. Jag fick en glimt av våra nordiska gudar och gudinnor, och det var häftigt. Det här är en bok som man sträckläser.

Ett extra plus för författarens historiska genomgång och tankar (om tidsperioden och platserna) när sista sidan var passerad.

Mitt betyg: 4 av 5

Serien:
1. Freja
2. Idun
3. Saga