1Q84 av Haruki Murakami

Serie: #1
Antal sidor: 451
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2011 (2010)

Baksidetext: Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt.

Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning.

På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.

Mina kommentarer:
Jag har gillat de tidigare böckerna som jag har läst av Murakami. Jag trodde att det var fler, men det är nog bara två stycken – Norwegian wood och Kafka på stranden – och dem gillade jag väldigt mycket. Allra främst för att de hade en sådan oerhörd mystik och för mig som läsare var det lätt att fastna och vilja läsa vidare. Så därför känns det nu så himla tråkigt att den här boken inte gick hem hos mig, alls. Det är väl både skönt och inte att den här första boken i serien redan nu fick det klart för mig.

Det började ju bra och förhoppningsfullt, men sedan var det som att allt slogs runt och jag förstod ingenting. Som ett stort frågetecken var jag (genom hela boken sen), vilket kanske också är poängen… framförallt kring Aomame. De bitarna som handlade om Tengo var för det mesta genom hela boken ändå okej och intressant för mig, även om det också drogs med i besvikelsen (där det inte utvecklade sig så starkt som jag önskade eller hoppades, även om det i och för sig är en serie det här).

Men det är det här med Aomames delar som jag bara avskys av. För mycket snusk och äckel för mig, det var inte ens kul (så som jag kan säga när det bara inte faller mig i smaken). Det har väl varit en del sådant i de tidigare böckerna som jag läst av Murakami, men då bara någon scen eller två som jag kan hantera och ha lite överseende med för allt det spännande som annars förekommer. Men nu var det inte riktigt så. Jag tyckte också att det i det stora hela inte heller var tillräckligt dramaturgiskt, det var för händelselöst och ensidigt för mig (vilket kanske kan kopplas ihop med allt som jag ändå var lite missnöjd över).

Det är som sagt väldigt synd att det blev såhär. Den här mystiken som böckerna i serien verkar ska bygga på kan jag förstå och komma att gilla, men inte nu när de verkar vara så som jag tror att det är, eller får en känsla eller föraning av att det är. Eller bara – det som jag har läst i den här boken var inget som tilltalade mig och jag tror jag slutar där, min poäng är nog framlagd…

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

”På samma vis förhåller det sig med löpning: man blir inte löpare för att någon rekommenderar en att bli det. I grund och botten handlar det om att man blir det för att man är ämnad att bli det.”

Titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Memoar
Antal sidor: 218 sidor
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite katatu toki ni boku no kataru koto
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303423-2
Utgivningsår: 2011 (2007)
Format: Pocket

Första meningen: Det finns ett ordspråk som säger att det är två ting en sann gentleman aldrig diskuterar: de kvinnor han har skiljts ifrån och vad han betalar i skatt.

Handling: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni.
   Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.
   Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.
Min kommentar: Jag läste den här boken för fem år sedan men eftersom jag inte minns så mycket av den bestämde jag mig för att läsa den nu igen. Med tanke på vilka två grundpelare boken står på – författande och långdistanslöpning – så var det självklart för mig. Det är ju också mina stora passioner.
Därför är det klart att jag tyckte den här boken var väldigt givande och intressant att läsa. Inte minst för att jag också gillar Murakamis skönlitterära böcker. I den här boken var det som att jag fick lära känna honom lite grann genom att läsa hans ”vanliga prat”, som ju till och med titeln visar på. Det gör han med både med lättsamhet och allvar. Det är följsamt och enkelt med fina resonemang och slutsatser som han kommer fram till. Alltså både roligt och klokt.
Ibland kunde jag dock tycka att pratet drog iväg lite eller att det fanns något som jag inte fann intressant. Men det är småsaker som inte hände så ofta. För det mesta fanns det något som jag uppskattade och jag har varit flitig med pennan för att markera och minnas.
Och efter att nu ha läst boken känner jag väldigt stor lust att bara sticka ut och springa! Visste ni att mina mest njutningsfulla springpass är i ett snölandskap. Det slår till och med att springa i skogen på sommaren (väldigt eventuellt på en delad första plats). Jag älskar den friska och kyliga luften och framförallt den mjuka snön. Så som det är nu, så hejsvejs!
Mitt betyg

Kafka på stranden av Haruki Murakami

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 518
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Umibe no Kafuka
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-7263-849-5
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Pocket

Första meningen: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

Handling: Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar ut sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan sin fat och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrade Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personerna upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en helt annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Min kommentar: Vilken otroligt annorlunda och knasig men samtidigt oemotståndlig bok det här är. Först och främst tycker jag att Murakamis språk är lättsamt att läsa samtidigt som jag får en uppfattning om att något stort väntar, så jag vill gärna följa med på Kafkas resa. Det kanske är tur att boken i sig är lättillgänglig, för innehållet står för det tunga. Men samtidigt är det inte heller jobbigt, eller kanske, men mest är det surrealistiskt och bjuder ständigt på något oväntat.

Det som byggdes upp i början och långt in i boken tyckte jag var extremt spännande. Jag kunde inte se någon förklaring eller något slut så jag var bara tvungen att läsa vidare. Alla karaktärer är också en gåta i sig. Scenerna där Nakata talar med katterna tyckte jag var roliga. Hela tiden händer det något spännande. Det är så knäppt och oförklarligt. Hemskt också, och läskigt. Ibland blev det mer obehagligt än vad jag egentligen klarar av…

Det kanske är en poäng att boken ska väcka tusen frågor och sätta igång tankar. För det gör det under läsningen. Men jag blev inte helt tillfredsställd med slutet, kanske var jag bara oförstående och missade något. Jag tyckte att det tappade lite mot sluttampen, jag upplevde det en aning mer utdraget. Vilket egentligen inte var så konstigt eftersom det var så himla bra innan. Men jag känner att avslutet skulle ha gett mer svar, kanske tydligare, för min smak. För i efterhand står jag fortfarande och undrar vad som egentligen hände, har det hänt, vad var meningen… men i det stora hela gillar jag den här boken för den var så otroligt fascinerande och fängslande.

Mitt betyg: