Bokrecension – Blå

Författare: Maja Lunde
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2018
Serie: Klimatkvartetten del 2
Antal sidor: 368

Handling
2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter ”Blå” och en märklig last.

2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet.

Kommentar
Precis som i Binas historia skildrar Maja Lunde nutidens kamp med ett naturproblem och växlar med samma problem i en annan tid. Här är det vårt behov av vatten det handlar om och riskerna för både brist på det samt brist på hälsosamt vatten. I hennes böcker finns även en koppling till generationer och föräldrars roller till sina barn. Det är också det som fångade mig mest i tiden som berättar om framtida generationer, det kommande 40-talet.

Överlag var även det här en engagerande historia, främst för kopplingen mellan åren och det den naturkatastrof som hotar. Även vatten är vi beroende av. Men annars greps jag inte alls med på samma sätt som den förra boken av Lunde.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Himmel över Alaska

Författare: Kristin Hannah
Förlag: Albert Bonnier Förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 460 sidor

Handling:
I ”Himmel över Alaska” visar Kristin Hannah åter att hon är en mästare på att skildra komplicerade mänskliga relationer, denna gång på en lika storslagen som utmanande plats. Det blir inte första gången trettonåriga Leni flyttar när hennes impulsive pappa bestämmer att familjen ska bosätta sig i Alaska. Han vill att de ska göra ett nytt försök på ett nytt ställe, för att försöka få ordning på allt. Också Leni hoppas att tillvaron ska bli bättre i den ärvda stugan i vildmarken – så mycket stormigare kan det i alla fall inte bli. Den första tiden verkar lovande. Men när vintern kommer sänker mörkret sig över familjen. ”Himmel över Alaska” är en berättelse om att växa upp under hårda prövningar, men också om att hitta hem och om kärleken som övervinner allt.

Kommentar
I Himmel över Alaska är det kärleken och naturen som spelar med varandra. Det var en väldigt fin berättelse som visade både på naturens under liksom hur vi som människor hanterar kärlek och flykt från livets svårigheter, till en alldeles särskild plats, som i sin tur har sina utmaningar.

Det skapades en väldigt storslagen känsla, jag blev smått förälskad i platsen som visserligen hotade om faror men likväl en fristad för de som tagit sig dig, och valt att stanna. Författaren gjorde mig verkligen fascinerad, med miljöbeskrivningen och hur hon vävde in människoöden och personligheter med naturen. Jag följde med spänning hur det skulle gå för Leni och hennes familj som flyttat dit. Men i sin tur blir det en speciell situation bland människorna som faktiskt bor på denna säregna plats.

Jag kan lätt säga att jag hade gett den här boken en femma i betyg, men den sista bråkdelen av historien tyckte jag inte hörde till ”alls”. I min mening kunde allt ha slutat mycket tidigare, bland annat för att jag inte klickade lika väl med händelseutvecklingen då.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Ljuskällan

Författare: Hanna Landahl
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 304

Handling
Men, alltså, inget wifi? sa han och stirrade på henne. Vad fan ska vi säga till barnen om denna totala katastrof? Men Staffan, sa Anna och tryckte hans slappa hand. Det är väl ändå ingen katastrof? Alltså allvarligt talat? Jo, sa han. Jag tror faktiskt att det är precis vad det är. En stor jävla naturkatastrof.

Staffan och Anna gör så gott de kan. I sin relation, på jobbet och som människor som just nu råkar leva på den allt varmare planeten Jorden. I alla fall så tycker Staffan det, men hans fru börjar tvivla. Skulle inte en annan livsstil kunna vara bra inte bara för klimatet, utan också för dem själva? När Anna av en slump besöker ekobyn Ljuskällan känner hon sig efter månader av nedstämdhet mer tillfreds än på länge. Och Staffan vill såklart också leva mer hållbart. Fast kanske mest av allt se Anna le lite oftare. Så ekobyn kanske ändå kan vara precis vad deras familj behöver? Väl installerade i det röda torpet känner sig Anna som hemma direkt medan Staffan gör sitt bästa för att hantera biodlaruppdraget och invånarnas självgodhet. Kan ekoby-modellen verkligen vara lösningen på världens alla problem? Och han får allt svårare att tåla Adrian, byns händige grundare som Anna verkar tillbringa allt mer tid med. Kommer deras äktenskap att stå pall för den nya tillvaron? Och kan man verkligen leva utan wifi?

Ljuskällan, den fristående uppföljaren till Under två timmar, är ett träffsäkert samtidsdrama med hjärta och smärta som handlar om hur svårt det är att göra rätt, och hur de kompromisser vi gör som par ibland hotar att splittra istället för att förena

Kommentar
Jag blir alldeles varm av att få läsa om böcker som handlar om det gröna på det här sättet. Det känns också extra spännande att få utforska ekobyar. Verkligen något som växer fram i tider som denna.

Jag har sedan tidigare läst Välkommen till Himmelsta och Under två timmar av Landahl, och gillade framförallt den förstnämnda, som gjorde mig nyfiken på hennes framtida böcker då jag gillade hennes sätt att berätta om relationer och det vardagliga på ett träffsäkert och charmerande sätt. Ljuskällan blev in favorit hittills. Tyckte väl sisådär om Staffan i den tidigare boken, men nu med hans fru Anna och vad hon sätter igång genom att flytta till ekobyn blev det intressant.

Det fanns så väldigt många igenkännande saker om hållbarhetsrörelsen, som gjorde att jag både hoppfullt hängde med karaktärerna, men också småskrattade mig igenom historien för deras med- och motgångar. Allt kändes så otroligt träffsäkert. Hur drivande Anna är för att göra rätt för sig och miljön, men att det likväl var lika charmerande att höra den motsatta poängen, ska vi skatta på morötter (så roligt). Alltsammans var så välskrivet, den ena meningen efter den andra får mig att storle.

Helt klart en feelgood för mig, om hur vår strävan efter att göra rätt inte alltid är så enkelt att implementera, både rent konkret men också hur det kan utmana våra relationer.

Betyg: 4+ av 5

Bokrecension: Doña Maria

Handling
Den stolta Doña Maria lever i ett litet rum i sitt barndomshem, en herrgård som regimen gjort om till lägenhetskomplex. Hon ser fram emot att hennes nevö Ernesto ska komma hem efter sina viktiga resor utomlands. Nu börjar hon bli gammal och hon saknar sin ögonsten som hon är så stolt över.

Men vad Doña Maria inte vet är att Ernesto inte alls är utomlands, han sitter som politisk fånge under fruktansvärda förhållanden i fängelset i Havanna. Hans fru Silvia försöker gång på gång få träffa honom men nekas tillträde.

En söndag samlar Silvia de andra kvinnorna i samma situation som hon själv och de promenerar stilla från mässan till fängelset, helt klädda i vitt, med varsin rosa gladiolus i handen. En manifestation för kärleken och mänskliga rättigheter. Frihetsrörelsen Damas de Blanco – kvinnor i vitt – är född.

Kommentar
Samartin verkade vara tillbaka med en färgstark och inlevelsefull roman från trakterna kring Kuba. Hennes tidigare böcker Drömhjärta och serien om Señor Peregrino tillhör mina favoriter – jag såg glatt fram emot den här.

I den här boken vill Samartin verkligen förmedla något verklighetsbaserat och berörande utifrån de oroligheter som varit i hennes hemland. Jag kan tycka att det trängde undan en stark litterär berättelse. För jag drogs helt enkelt inte till karaktärerna eller kände lika starkt för vad som hände dem, såsom i de tidigare nämnda böckerna. Det klickade inte så som jag hoppas på i början. Men det fanns ändå stunder och scener som var fantastiska, där språket och inlevelsen lyste, och jag älskade att hänga med karaktärerna och hoppades mycket med dem. Men övergripande nådde det inte riktigt fram, den där dragningen att återgå till läsningen fanns inte riktigt, som helhet.

Ändå bär jag med mig en större kännedom och förståelse för svårigheterna i politiskt trängda länder och hur civila påverkas utav det, som jag fick berättat för mig genom författarens finstämda gestaltning.

Betyg: 3 av 5

Doña Maria – kvinnor i vitt av Cecilia Samartin
Det här var ett recensionsexemplar från förlaget, stort tack för den!
Bazar Förlag – 2019 (2012) – 351 sidor

Dubbelrecension av två skrivhandböcker

Jag fick rekommenderat de här böckerna från youtubern Abbie Emmons som pratar om skrivande och har nu själv gett ut sin bok A hundred days of sunlight. Eftersom jag gillar hennes energi, kunskap och koncisa lärande kring skrivkonsten, som hjälpt mig mycket, kändes det smått självklart att jag ville prova dessa böcker. Det är jag glad för. Konceptet som Lisa Cron berättar om är otroligt tydligt men bär samtidigt med sig ett otroligt djup, då hon menar att alla historier handlar om karaktären inre förändring och resan de gör med hur de ser på världen.

Jag tycker man kan läsa båda två för att få en ordentlig genomgång, men om jag måste välja en utav dem så blir det bok nummer två, Story genius. Den var än mer välskriven och jag fann de allra flesta exemplen givande. Jag kan ju ha svårt att behålla intresset för sådana inslag. I Story genius går Lisa Cron igenom från början till slut hela processen med att planera inför att skriva ett råmanus, som då kommer vara ”så gott som komplett”. Bland annat finns kritik till att vi bland annat snöat in oss på att vi ska skriva bra och formulera fina meningar men Cron menar att det allra viktigaste, varför vi tar del av historier i den gigantiska utsträckningen vi gör, är förmågan att väcka känslor för karaktären och hur vi berättar en historia.

I den första boken, Wired for story, går Cron igenom vår otroligt starka och evolutionära passion för historier och vad en bra historia består av. Gång på gång nämner hon att det inte handlar om ”slumpmässiga” scener och ett mål som ska nås, utan om vad karaktären måste övervinna internt för att nå det och hur deras missuppfattning kring något förändras, att allt som sker ska kunna kopplas direkt till detta.

Till exempel tar hon upp det klassiska med ”show don´t tell” som egentligen bör vara ”show why”. Alltså, säg inte att han gråter, eller visa att han gör det, utan berätta varför han är ledsen – så kommer vi närmare karaktärens inre resa.

Wired for story går mer övergripande igenom hennes tankar med många matnyttiga exempel och förklaringar. Story genius är mer av en arbetsbok att följa men där blev det än tydligare hur vi kan bygga upp historier. Förvånande fann jag exemplen som hon använde gång på gång väldigt givande. Hur ”Jennie” utvecklar en historia kring de punkter som Cron förespråkar, från de första tankarna till en djup och komplex men otroligt tydlig historia. Då skriver den nästan sig själv. Det blir också klart för en de felsteg som vi kan göra när vi inte håller oss till vårt tema. Något som Cron också säger är att om vi inte kan sammanfatta vår historia i en eller två meningar så har vi inte formulerat och jobbat fram den tillräckligt tydligt. Vilket hon förstås vill att vi ska göra. Allt som finns med och berättas om ska kunna kopplas till historien stora fråga.

Förutom hur välfyllda böckerna var tycker jag också författaren var duktig på att vara närvarande och medveten om läsarens utgångspunkt, till exempel peppar hon oss i ett slutkapitel av Wired for story i hur vi som skriver kan tänka och göra med det här komplexa hantverket.

Jag tyckte verkligen att de här skrivhandböckerna gav mig mycket. Mycket bakgrundsinformation om varför men även det viktiga hur det kan gå till när vi ska berätta historier, historier som verkligen väcker känslor och berör.

Titel: Wired for Story (del 1)
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 262
Betyg: 4 av 5

Titel: Story Genius (del 2)
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 280
Betyg: 5 av 5

Lucka 24 – Jag vill sätta världen i rörelse

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Igår skrev jag flera timmar i sträck. Och så skall jag säga dig, om du inte vet det förut, att det är något förtrollande, fängslande, nästan bedövande att skriva. Inte för att jag ännu har åstadkommit något fullt bra, men det är i alla fall roligare än allt annat i världen.

– Selma Lagerlöfs brev till Ida Bäckmann, 22 januari 1939

Vem passar inte bättre att representera den sista luckan än Sveriges och litteraturens Selma Lagerlöf?

Anna-Karin Palm har skrivit en biografin över henne och den är med rätta en tegelsten, men så värd att läsa för i slutet blev jag nästan tårögd efter att ha lärt känna den här legendaren. Jag visste inte mycket om Lagerlöf, men nu är jag så fascinerad över henne och vad hon gjorde i sitt liv.

Jag får väl erkänna att jag inte läste varje ord eller ens varje stycke i den här boken, men det allra mesta, för det har ändå berikat mig otroligt. Nu är Lagerlöf en stor inspiration för mig, jag bara måste läsa böcker av henne, och någon gång vill jag besöka hennes Mårbacka.

Albert Bonnier Förlag – 2019 – 682 sidor

Selma Lagerlöf. Folkkär och världsberömd, framgångsrik och hyllad. Men bakom den etablerade bilden av Nobelpristagaren och sagotanten på Mårbacka fanns en sökande, tänkande, älskande människa med stort frihetsbegär och djärva visioner. Anna-Karin Palm skriver med författarens blick på Selma Lagerlöf och ser hennes idévärld och inre liv som grundval för hennes skapande. Hon berättar om vänskaper och kvinnokamp, tidens frågor och sammanhang. Författarlivets strider och tvivel träder fram, men också det starka självförtroendet och målmedvetenheten hos en kvinna som banade nya vägar, både i livet och i litteraturen. Boken ger en levande och mångsidig bild av en författare som än idag förmår sätta världen i rörelse.

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten
22. Cinder
23. Den odödliga sagan

Lucka 23 – Den odödliga sagan

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Alla sagor är alltså på någon nivå en färd in i det okända för att vi ska hitta den bit av oss som saknas, ta med den och nå fullbordan.

I den odödliga sagan avslöjas alla intriger och arketyper så att vi som själva vill bygga upp sagor ska kunna göra det i våra manus och böcker. John Yorke berättar om hur och varför nästan alla klassiska berättelser och filmer liknar varandra på ett nästan kusligt sätt, och hur det kommer sig att en nioåring kan formulera en alldeles typisk saga i det han funderar kring som spontanförfattare.

Först och främst tycker jag omslaget, titeln och förväntningarna inför den här boken var fantastiskt, tänkte att nu når jag magi. När jag sedan bläddrade i boken så ser dock sidorna ut som ren kurslitteratur, alltså väldigt tråkigt och enformigt. De där kontrastera var inte roliga. Men strunt samma, här ville jag lära mig hantverket.

Jag tyckte boken började bra och Yorke fångade mig med sin övergripande genomgång av hur sagor är uppbyggda och gav många exempel. Sedan började han gå in på olika typer av akter och gav än mer exempel och jag läste, tog till mig och fascinerades. Egentligen verkar det inte så svårt, vi har det nog naturligt i oss (men hur vi sedan krånglar till det för oss och för att inte tala om all tvivel, det är en annan historia). Kanske blir det med boken mer uppenbart att om vi bara tänker i vissa formler så kan vi bygga sagor än ledigare.

Men sedan blev det lite tjatigt med fler liknande genomgångar och betydligt längre exempel. Jag upplevde det inte lika varierande och spännande längre. Jag kan ha svårt att motivera mig till att läsa exempel många gånger, jag vill höra det direkt från författarens ord.

Men trots allt, finns det i Den odödliga sagan alldeles fulländade förklaringar som jag kommer leva länge på om hur och varför vi berättar historier.

Volante – 2019 – 319 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten
22. Cinder

Lucka 22 – Cinder

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

”Det var prins Kai!” sa Iko och rullade fram brevid Cinder. ”Jag tror jag blir överhettad”. Cinder skrattade till. Detta måste hon berätta för sina styvsystrar. Självaste prinsen! Och han behövde just hennes hjälp. Det var fantastiskt. Det var roligt. Det var… Så suckade hon djupt. Hade prinsen förstått att hon inte var någon riktig människa?

Askungen. Inte sagan som du minns den, men en saga du aldrig glömmer. Jag tror den här boken och de andra i serien dök upp överallt för några år sedan och visst blev jag nyfiken, men jag tyckte nog att de såg ut att vara en bit från min smak. Så fel jag kunde ha. (Sedan dess har jag också lärt mig att science fiction kan vara helt min smak) Under den här julkalendern har jag läst och skrivit om många ungdomsböcker efter att jag lockats av dem, och en av de topplistade böckerna som jag googlade fram var Cinder som då äntligen blev läst av mig – det var då på tiden!

Jag blev nog lite förälskad. Jag älskar att det grundar sig på en saga och att det berättas som en sådan, men på ett helt nytt sätt. Jag kunde inte veta vad som skulle hända, och jag blev förvånad ända in i det sista – sådär att jag storler. Språket var enkelt och otroligt följsamt, jag fick en bra känsla för karaktärerna och jag fängslades av stämningen och handlingen. Cinder var så härlig och spännande att följa.

En alldeles, alldeles… underbar läsupplevelse, jag kunde knappt slita mig. I nästa del är det rödluvan, och jag är så förväntansfull!

Modernista – 2015 – 326 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten

Lucka 21 – Minnet av vatten

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Handling: Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.
Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten.
Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.

Jag har sett den här boken många gånger på second hand och varit så nära att ta med den hem, handlingen med naturresursen i framtiden lockade mig så mycket. Det som fått mig att tveka var dels att jag ska vara otroligt restriktiv nu med att ta hem böcker, men också för att det var ett ansikte på omslaget – jag gillar inte det.

Men så fel man får ha, och så synd att sådant ska stoppa en från sådana fantastiska historier. Väldigt snabbt när jag började läsa njöt jag av hur den berättades. Det var så vackert skrivet, och hur författaren bygger upp meningarna, var så fint. Stora frågor och dilemman, hemligheter och familjeband. En ”fantastisk” värld att följa – när vattnet är en otrolig bristvara och människor och familjer lärt sig leva i den här nya tillvaron sedan länge och det bara finns gamla historier om hur vi från vår tid hade det. Jag tyckte det framställdes trovärdigt, jag levde mig också väl in i det här nya. Gillade också att följa Nora från hennes perspektiv med hennes vän Sanja.

Minnet av vatten är en fantastisk fin berättelse som jag är glad att jag tillslut läste.

Modernista – 2017 – 288 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var

Lucka 20 – Det som en gång var

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Hur kan vi människor, med den kunskap vi i dag besitter, acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår egen livsmiljö?

Det är frågor som Helena Granström funderar kring i sin långessä. Tillsammans med Marcus Elmerstads bilder på hotade naturmiljöer och skönlitterär gestaltning av en kvinna som fjällvandrar reflekterar hon över det här och rör vid ämnen som teknik och utveckling, politik och ekonomi, ideologi och biologi. Det är skarpt, provocerande och filosofisk.

Jag har ett väldigt stort intresse och strävan efter att hitta böcker och berättartekniker för att få fram sådana här frågor om naturen som både är tunga och verkliga, men samtidigt måste föras fram mjukt och träffsäkert så att det sätter sina spår hos läsare (men först måste denne fångas!). Jag var nyfiken på den här, men också rädd att det skulle fallera. Och jag tycker nog att den här tillhör de som inte når fram.

Störst kritik har jag till de skönlitterära inslagen som jag tycker blir störiga på något sätt när de plötsligt dyker upp, då sjunker och ändras tonen och nivån i berättandet. Det andra är bilderna. De är fina om jag anstränger mig, ta mig rätt nu, men jag tycker det förstördes när de var svartvita. Visst kan det skapa en känsla ändå men jag tycker de blev för mörka.

Tillsist har vi det här med själva diskussionen som Granström för fram. Adderas ihop de tidigare så gör det de tufft att nå upp. Det var nog endel som förlorade på det. Jag tycker tonen var hård, men det behövs ju och situationen är ju det – tuff. Men sedan vet jag inte om det beror på läsarens tidigare bakgrund i ämnet hur det påverkar läsningen av den här boken. Kanske bör man vara hyfsat opåläst för att frågetecken ska väckas och en vilja att hänga med på resonemangen. För mig tappade hon mig, det blev för rörigt och sedan något för komplicerat i sina termerna. Väl försökt men jag tycker nog alltsammans blev lite krångligt och svårtillgängligt.

Natur & Kultur – 2018

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig