Readalong – Vi, de drunknade (del 2)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 att läsa.

Risk för spoiler. Den lite ruffa starten avslutades förra veckan med något av ett löfte om kommande äventyr, och en bra bit under veckans läsning är det det äventyret, till sjöss, som alltsammans kretsar kring. Jag tyckte det blev rätt spännande, framförallt gillade jag att det nu fokuseras mer på deras personliga resor och allt som drabbade dem, hur de hamnade där, vad de försöker göra åt situationen, deras funderingar och annat som rör livet med havet. Men visst förekom det en och annan grymhet som jag antar är lika naturligt som nödvändigt inslag för den här historien, dyker det bara upp kan jag se över det och tänker inte så mycket mer på det. Den här delen tyckte jag som sagt började ta sig mer. Språket är fint och djupt många gånger. Men sedan kom berättelsen in i en annan del och det har jag ännu inte riktigt fastnat för. Men där verkar det ännu mer lågmält än vad tidigare delar gett sken av. Hoppas det kan dyka upp något som griper tag också där.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Vi, de drunknade – Readalong (del 1)

Under juni läser jag tillsammans med Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Här har jag skrivit ihop datum och sidanvisningar för när uppdateringar sker som denna med tankar.

Den första delen är från start fram till sidan 144, beroende på bokformat.

Den här boken är ju ganska maffig, just därför lämplig för en aktivitet som denna. Det är nog också tack vare det som jag också ger boken en ärlig chans, för ibland, nu på sistone, kan jag vara rätt hård med att ge upp böcker som inte fångar mig.

Jag hade lite svårt att komma in i den i början, kanske är jag tankspridd nuförtiden. Men, till slut fick jag grepp om dem, karaktärerna, och kunde även få känna in hur stämningen var och vad det var för typ av historia. Men jag tror och tycker den är lite trögstartad (tur att det just innan dagens stopp blev lite mer spännande). Språket tycker jag är rätt fint ibland och av den anledningen kan jag finna det läsvärt. Inslagen av den småskaliga magin gör det snäppet mer intressant för mig. Det bådar också gott tror jag för de problem som havet grymhet målat upp och för hur det kan drabba familjerna. Jag hoppas det tar bättre fart snart.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong ”Vi, de drunknade” (nytt datum)

Jag nämnde för någon månad sedan att jag tänkte köra ett readalong av boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Det var dock ingen som hoppade på men däremot ville Littermentärt läsa den med mig, dock inte under maj men juni. Så det blir det. Under juni läser vi den här boken ihop och gör uppdateringar om tankar osv längs vägen, om fler vill hänga på vore det såklart än roligare. Detta kommer utgå från bloggen men de som vill kan (också) prata om den på instagram, tagga gärna mig då på något sätt så jag kan hitta, liksom kommentera här på bloggen på något sätt så jag vet att också du läser med oss.

Vi läser på till viss nämnda sidor inför varje fredag då vi skriver ett inlägg vad vi känner för och reflekterar lite. Här nedan är de datum och sidangivelse vi följer, jag skriver ner den sista meningen för det kapitlet vi ska ha läst till den dagen.

5/6 – läs fram till sidan 144 (”Ja”, svarade jag.)
12/6 – läs fram till sidan 288 (Han såg ut genom fönstret, som om havet rymde ett svar på hans fråga.)
19/6 – läs fram till sidan 407 (Död mitt emellan vår stad och havet, fastfrusen i Laurids stövlar stod Albert upprest.)
26/6 – läs fram till sidan 556 (Fröken Kristina gick omkring med kaffekannan och frågade om någon ville ha pannkakor och det hördes strax ett begeistrat ja från de församlade.)
3/7 – läs fram till slutet.

Det här blir roligt, att få sällskap med denna tegelstenshyllvärmare 🙂

Läs med mig – Vi, de drunknade (start 1 maj)

Nu är det snart dags för min andra readalong och det är för boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Något av en tegelsten som antagligen fått vänta för länge här hemma. Jag hoppas att det finns någon som känner detsamma, eller i varje fall vill läsa den här historien nu med mig, skulle vara roligt med sällskap 🙂

Jag tänker att vi börjar läsa den 1 maj och varje fredag läser till angivna sidor och om vi vill berättar de tankar som väckts, antingen i egen blogg, eventuellt Instagram, eller i kommentarerna för mitt inlägg.

Datum
8 maj – läs fram till sidan 144
15 maj – läs fram till sidan 288
22 maj – läs fram till sidan 407
29 maj – läs fram till sidan 556
5 juni – läs fram till sidan 708 (slutet)

Handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan. Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Naturlig läsning från första kvartalet 2020

Igår dök min första kvartalsrapport upp och här tänkte jag göra en egen sammanställning för de böcker som kan användas för min läsutmaning Naturlig läsning. Såhär definierar jag utmaningen: det går ut på att välja och bygga upp en lista med böcker som vi har läst och som får oss att lära känna naturen bättre. Vilka böcker som klassar in får vi själva avgöra (kan vara ganska mycket egentligen), men jag tänker att det naturliga ska ha en betydande del. Böckerna kan vara av alla genrer.

Så detta är de böcker som jag läst hittills och som passar (15 st):

Blå av Maja Lunde
En trädgård till tröst av Lena Katarina Swanberg
Fårdagboken av Axel Lindén
Hallahem Staden under berget av Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Himmel över Alaska av Kristin Hannah
Jordmedicin av Sandra Ingerman
Ljuskällan av Hanna Landahl
Läkande trädgårdar av Donald Norfolk
Middagsmörker av Charlotte Cederlund
Skogen berättar av Joar Tiberg
Tillstånd av Axel Lindén
Torkans år av Roland Buti
Vargattacken av Lars Berge
Vattnet drar av Madeleine Bäck
Ålevangeliet av Patrik Svensson

Är du också med på min läsutmaning? Berätta gärna om någon eller några böcker du läst för det här (breda) ämnet, och/eller länka till ett eget inlägg om du har. Eller om du gjort det utöver att ha anmält dig direkt till mig. Skulle vara kul med fler boktips.

Bara det att dessa böcker får lite extra uppmärksamhet i ett eget inlägg har sin betydelse. Egentligen tyckte jag de flesta var väldigt bra och som jag rekommenderar. Det var mest bara Skogen berättar, Torkans år och eventuellt Vattnet drar som jag hade klarat mig utan. Så jag är väldigt nöjd med dem, men än finns det fler som lockar, bl.a från mitt inspirationsinlägg.

Jag genomförde även en readalong, läs med mig, av Torkans år. Men vad jag vet hängde ingen på, jag fick dock tillfälle att känna in aktiviteten. Jag kommer att göra detta igen med boken Vi de drunknade av Carsten Jensen då det är lite av en tegelsten jag har hemma. Det får dock bli någon månad framåt när jag skrivit klart mitt råmanus.

Annars, finns här ett helt gäng med böcker jag tipsar om där naturen har en betydande del 🙂

Läs med mig – Torkans år (del 3)

Då var det dags för den sista och avslutande delen i mitt lilla experiment att ha en öppen aktivitet och reflektion med läsning av en bok. Jag hoppas att det finns någon som vill hänga med när jag kör detta nästa gång, då kommer jag också ha en betydligt längre bok. Jag har en sådan bok hemma som dessutom kan passa in för min utmaning, Vi de drunknade av Carsten Jensen, men får se längre fram hur det blir. Nu till de avslutande tankarna kring boken Torkans år av Roland Buti. Med risk för spoiler.

Överlag är jag faktiskt lite besviken på den, tyckte den var ganska luddig och svår att greppa och lite spretig. Stundom finns betydelsefulla iakttagelser för de hänsynslösa naturkrafter som sker, som jag hade önskat fick mer plats. Det kändes lite tomt, som att berättelsen inte var tillräcklig tydlig med en intrig och avslut, ett tema som ramade in allt, tillräckligt. Det som drev. Kände lite jaha. Som den här hönsförsörjningen som jag inte förstod varför den inte fick mer utrymme. Mestadels handlade det om Gus iakttagelser, tankar och det som sker runtom, och inte, det som jag plockade upp boken för, gårdslivet. Jag hade alltså velat att det beskrevs mer, att kanske det var det som händelseförloppet urartade kring. Men så var det inte med den här historien.

Här kommer ett citat, från sidan 143.

”Älskar inte mamma oss längre?”
”Nej. Hon är förälskad. Och mot kärleken är man maktlös. Man blir någon annan”, sade hon.

En mer sammanfattande recension på hela boken kommer till veckan.

Fantastikathon – TBR

Om ett par dagar drar Fantastikathon igång, ett läsmaraton där böcker med svensk fantastik lyfts fram. Eftersom snön faller idag passade jag på att ta en vintrig bild på de böcker som jag planerar att läsa. Alla är lånade från bibblan, som ni kan se, sedan tog jag med ett par ljudböcker också. Jag lär inte hinna med alla, men vem vet… jag är i varje fall väldigt nyfiken på dem! 🙂

Blynätter av Anna Jakobsson Lund
Middagsmörker av Charlotte Cederlund
Häxorna av Elisabeth Östnäs
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
Hallahem Staden under berget av Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Vattnet drar av Madeleine Bäck

Tisdagstrion – bibliotek, bokhandel eller bokcirkel i boken

Såg i flöden att bokrean dragit i gång och att vissa befann sig på plats redan sju, gisses 🙂 verkade så skojigt att jag övervägde att ta mig in till stan trots allt, men sedan upptäckte jag att det kommit en massa snö, och vagnen går inte att dra då (verkligen nackdel) – så då blev det inget av det.

Jag får nöja mig med att lista tre böcker på temat böcker i stället, under Ugglan & Bokens tisdagstrio.

Brevvännerna av Eli Åhman Owetz
Bergens stjärnor av Jojo Moyes
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Läs med mig – Torkans år (del 2)

Då var det dags för den andra och mittersta uppdateringen av min läsning av Torkans år. Jag kommer ta upp händelser ur boken, så varning för spoilers.

Nu har konflikterna satt fart. Känslorna spelar sin roll men jag blev mest sorgsen över att brevduvan förlorade livet. Fadern verkar vara en hård typ. Jag kan känna mig lite besviken över att det, ännu, inte riktigt kretsar kring det jag förväntade mig – torkan. Det nämns och många gånger dyker fina mer översiktliga reflektioner upp (som jag nog gillar mest) men jag hade velat att det spelade en större roll. Ska bli intressant att se vart detta tar vägen, jag är lite orolig.

Läs med mig ”Torkans år” (del 1)

Första veckan är förbi med det readalong som jag kör med en bok inspirerat av min ”läsutmaning” Naturlig läsning. Det är ju ingen som anmält sig att läsa med mig för denna men jag gör aktiviteten ändå öppen såhär första gången för att testa på. Nu den första veckan hade jag bara planerat att läsa femtio sidor så jag har inte jättemycket att reflektera kring.

Tar nu upp lite vad som hänt, så varning för spoilers.

Huvudpersonen Gus verkar hamna lite i skymundan på gården. Jag gillar att det utspelar sig på en bondgård och att handlingen kretsar kring en period av utmaningar, med torkan. Fina kopplingar kring jordbrukets förtjänst och vår relation till djuren har dykt upp. Spännande med en fallen brevduva som pojken tar till sig. Jag blir lite nyfiken på hur det kommer sig att hans relation till sin mamma är så begränsad:

”Jag hade önskat att jag var fågeln: jag ville att hon skulle släppa disktrasan, torka händerna och krama om mig, stryka mig över håret och försiktigt smeka min nacke. När jag gick till skolan gav hon mig en puss på kinden, en ljudlig puss som smackade i den tidiga morgonen. Hon dröjde mindre än en sekund vid min hud och jag kände inte fukten från läpparna. När jag gick fick jag aldrig någon ömsint uppmuntrande klapp. Hon räckte mig matlådan och önskade mig lycka till, och när jag gick ut på gårdsplanen i skuggan av den stora almen visste jag utan att vända mig om att hon inte såg efter mig utan redan hade återgått till sina sysslor.” (s.30)