Bokrecension – Min mammas hemlighet

Författare: Nikola Scott
Förlag: Historiska Media
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 416

Handling
Sommaren 1958 lämnar Elizabeth föräldrahemmet i London för att tillbringa lovet i lantliga Sussex. Det blir en sommar hon aldrig kommer att glömma. Drygt 40 år senare dyker en främmande kvinna upp hos Elizabeths dotter och hävdar att de två är systrar. Dottern Addie tror henne inte, men inser att det är något som inte stämmer och snart vänds hela hennes liv upp och ned.

Nu inleds ett sökande som för de båda kvinnorna ut på en känslosam resa bakåt i tiden, till 1958 och sommaren i Sussex. Det visar sig att Elizabeth höll flera hemligheter inom sig. Den internationella bästsäljaren Min mammas hemlighet är en trollbindande historia om familjehemligheter, himlastormande förälskelse och om en ung kvinnas väg till ett självständigt liv.

Kommentar
Jag gillade den här boken, det var lite oväntat och allt smög sig liksom på. Den växte för mig, jag blev mer och mer indragen och fastnade för karaktärernas historia och den blandning allt tycktes bestå av. Feelgood, historia, detektivarbete. Det var härligt och sorgligt, fint och fängslande. En alldeles underbar bok att koppla av till.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – När bergen kallar

Författare: Renata Chlumska
Förlag: Max Ström
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 204

Handling
Renata Chlumska är en av Sveriges främsta och mest kända äventyrare. Hennes dröm om att en dag stå på toppen av Mount Everest föddes 1996 och samtidigt väcktes idén om att någon gång genomföra den legendariska utmaningen ”Seven Summits” – att bestiga de högsta bergen på jordens sju kontintenter. Tre år senare började äventyret och hon blev den första svenska kvinna att bestiga Mount Everest. Äventyret Seven Summits, som totalt tog 15 år, avslutades 2014 med Mount Vinson i Antarktis.

Hennes berättelse är både spännande och dramatisk. Hon berättar om minutiösa och tidskrävande förberedelser, om ibland fruktlös väntan i baslägren på perfekt väder, om risker, motgångar och misslyckanden och förstås om den euforiska känslan av att till sist nå toppen. Boken är rikt illustrerad med hennes egna bilder.

Renata Chlumska är en av Sveriges mest eftertraktade föredragshållare. Hon har också blivit utsedd till en av världens främsta äventyrskvinnor.

Kommentar
Jag kände inte till den här boken, eller författaren/äventyrare heller för den delen. Men är glad att jag fick upp ögonen genom ett tips från biblioteket och en härlig inspirerande stund när jag läste den.

Extra plus för alla bilder som fanns i den här boken. Och den stora inblicken i vilket våghalsigt äventyr bergsbestigning är, och de små marginaler som ibland kan finnas för att det ens ska vara möjligt genomförbart. Det var spännande att få ta del av den världen, liksom smått det som hör till livet med titeln äventyrare.

Jag har däremot en negativ kommentar och det är att texten var rörig och stundom missade att jag som inte var insatt i hennes liv och strapatser händelseförloppen. Det var hoppigt och oförberedande. Ett litet exempel var att certifikatet för att hon besteg världens högsta berg fanns två sidor innan det stod klart i berättelsen. Själva bestigningen var ibland inte heller så lätt att förstå och hänga med på, hur steget/tankarna ens gick få när hon tog beslutet, eller när tillfället gavs där i väntan vid baslägret. Rörigt och svårt att hänga med, det drog faktiskt ner intrycket. Jag fick också en smula dålig känsla av att det nämns att hon i och med bestigningarna kan få inkomst ett bra tag till framöver och att bergen inte längre kallar på henne, det tycket jag känns mindre roligt att höra den inställningen. Samtidigt är det förstås oväsentligt med det hon faktiskt genomfört och hur fantastiskt stark hon är.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Sova ute

Författare: Markus Torgeby
Förlag: Offside press
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 186

Handling
För tjugo år sedan flyttade Markus Torgeby till en kåta i den jämtländska vildmarken. Där levde han i fyra år i samklang med naturen. I dag bor han, hustrun Frida och deras tre barn bor i ett hus han byggt själv i närheten av platsen där han en gång överlevde på havregryn, bäckvatten och skogens skafferi. Naturen är deras vardagsrum och bakom knuten står den gamla kåtan där man sover när andan faller på.
I den vackra fyrfärgsboken Sova ute berättar Markus om sitt och familjens utomhusliv och hur det hjälpt dem till ett liv i balans. Boken är också pepprad med handfasta råd: Varför är renskinn bättre än liggunderlag? Hur torkar man snabbast ett par blöta sockar? Vilken grässort är skonsammast mot stjärten när man skitit i det gröna?
Sova ute är en vardagsfilosofisk inspirationskälla för såväl erfarna äventyrare som den som gör sig redo för sin första skogsutflykt.

Kommentar
Jag har tidigare läst Löparens hjärta av författaren, men missade att det var han som skrivit även denna. Jag var nyfiken på ämnet. Nu i efterhand känner jag också, eftersom det var så länge sedan, att jag vill läsa om den första boken av honom. Jag minns att jag blev väldigt inspirerad, vilket jag också blev av denna.

I boken Sova ute känns steget från att frilufsa betydligt mindre. Den var fylld med fin inspiration liksom många tips som jag bara måste skriva ner, innan jag lämnar tillbaka boken på biblioteket. Det är en väldigt enkel, självklar, rofylld och meningsfull filosofi som väcks utifrån dessa böcker. Också en lekfullhet. Enda jag har att peta på är väl att jag tyckte det kunde ha funnit än mer, allt var ju så bra.

Betyg: 4 av 5

Readalong ”Vi, de drunknade” (nytt datum)

Jag nämnde för någon månad sedan att jag tänkte köra ett readalong av boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Det var dock ingen som hoppade på men däremot ville Littermentärt läsa den med mig, dock inte under maj men juni. Så det blir det. Under juni läser vi den här boken ihop och gör uppdateringar om tankar osv längs vägen, om fler vill hänga på vore det såklart än roligare. Detta kommer utgå från bloggen men de som vill kan (också) prata om den på instagram, tagga gärna mig då på något sätt så jag kan hitta, liksom kommentera här på bloggen på något sätt så jag vet att också du läser med oss.

Vi läser på till viss nämnda sidor inför varje fredag då vi skriver ett inlägg vad vi känner för och reflekterar lite. Här nedan är de datum och sidangivelse vi följer, jag skriver ner den sista meningen för det kapitlet vi ska ha läst till den dagen.

5/6 – läs fram till sidan 144 (”Ja”, svarade jag.)
12/6 – läs fram till sidan 288 (Han såg ut genom fönstret, som om havet rymde ett svar på hans fråga.)
19/6 – läs fram till sidan 407 (Död mitt emellan vår stad och havet, fastfrusen i Laurids stövlar stod Albert upprest.)
26/6 – läs fram till sidan 556 (Fröken Kristina gick omkring med kaffekannan och frågade om någon ville ha pannkakor och det hördes strax ett begeistrat ja från de församlade.)
3/7 – läs fram till slutet.

Det här blir roligt, att få sällskap med denna tegelstenshyllvärmare 🙂

Bokrecension – Där kräftorna sjunger

Kya lade handen på den våta jorden, och kände den andas. Och träsket blev hennes mor.

Författare: Delia Owens
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2020 (2019)
Antal sidor: 369

Handling
En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris.
Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.
”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.

Kommentar
Den här boken syntes allt mer i flödet och pang bom sa det, när jag läste vad den handlade om så kände jag att jag bara måste läsa den. Det kunde ju verkligen vara en bok för mig, och förväntningarna smög sig på.

Fast mest var jag laddad, även om jag drog ut lite på det, med att plocka upp den. Men när jag sedan började läsa, så ville jag inte sluta. Och jag läste rätt så långsamt. Det var som att texten sög in mig hos sig och jag hade inga problem med det precis, det var underbart.

Det fanns så många starka parametrar i den här boken. Kya som är en oförglömlig karaktär, det finns både sorg, innerlighet och styrka hos henne. Men jag drogs även till Tate, denna engagerade pojke. De magiska miljöbeskrivningarna. Kontrasten mot samhällets agg mot henne. Hennes öde och hennes väg i livet. Den spännande händelse som drar igång allt. All kärlek och livets utmaningar. Och genom hela boken var jag som fastlåst bland sidorna. Uppbyggandet var så tilldragande. Hela historien var så fantastiskt, helt enkelt. Och att följa hennes resa när hon försöker förstå…

Så det kan kännas lite tråkigt att peta in en negativ kommentar, men jag tycker den ska få komma fram ändå. För jag gillar inte riktigt det här med mordutredningar. Det som den här historien kretsat kring. MEN, det är en ”liten” del. Och samtidigt, kan jag tycka det är givande och intressant att få läsa fantastiska böcker i det som lockar mig utifrån andra former.

Ibland kan man skatta sig lycklig över att böcker är så välskrivna att författaren ibland får till träffsäkra meningar som verkligen hugger tag i en – som både beskriver det som sker på ett genialiskt sätt men också kopplar det till bokens tema och även sträcker sig längre än så – men här, så dök de upp lite varstans. Det var en fröjd att läsa. Så otroligt vacker, på många håll. Så välskrivet. Citatvarning överallt, om jag säger så.

Där kräftorna sjunger känns verkligen som något extra. Läs den.

Betyg: 5 av 5

Tisdagstrion – Bäst hittills i år

Lite boktips denna tisdag kan inte sitta fel 🙂 I Ugglan & Bokens tisdagstrio. Men att välja just tre stycken, det var lite av en utmaning. Många är liksom bra på sitt sätt, och som jag gärna rekommenderar. Ska bli spännande att kika runt bland era tips sen.

De två förstämda var självklara, varav den andra lästa jag ut igår kväll. Den sista tog jag med för att den är lite annorlunda och om man är nyfiken på ämnet tyckte jag den var fint anpassad och fascinerande för västerlänningar och som också kan kännas välkomnande i denna stressande och frånkopplade tillvaro, bara att få läsa om andra livsstilar och metoder var härligt.

Vargattacken av Lars Berge
Där kräftorna sjunger av Delia Owens
Jordmedicin av Sandra Ingerman

Bokrecension – Huset vid sjön

Författare: Kate Morton
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 441

Handling
Kate Morton är tillbaka med en ny fantastisk bladvändare för alla anglofiler. Huset vid sjön är en väv av nutid och historia, mörka familjehemligheter och spännande intriger, mystik och besatthet. 1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i. På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid. Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien. Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan.

Kommentar
Jag kände att det var ett tag sedan jag läste en bok av Morton och blev sugen på just den stilen så då fick det bli denna. Jag kände helt klart igen mystiken, det följsamma språket och de många andra uppskattade ingredienserna. Så det var verkligen givande och mysig läsning. Men en bit in tyckte jag dock att dramatiken tappade lite, och sedan allt mer, jag kände inte längre samma fascination. Det var synd. Tyckte inte heller att upptrappningen blev så som jag tycker mig att den ”borde” ha blivit. Så lite besviken blev jag, främst för att det var så bra i början.

Betyg: 3+ av 5

Årets bok 2020 – Nomineringar jag vill läsa

Igår offentliggjordes vilka 12 böcker som nominerats till att vinna årets bok 2020. Vid en första anblick blev jag lite besviken, fast jag inte sett på det med så stort intresse, en del i mig reagerar över att valet av böcker är för snäv och att jag saknar litteratur som överraskar från mer okända håll i världen. Men när jag hann smälta dem ett tag förstår jag förstås att alla är fantastiska böcker, och såklart med den uppmärksamheten blir jag nyfiken på vissa.

Bergens stjärnor och Brevvännerna har jag läst sedan innan. Jag kan delvist förstå den förstnämnda, men inte riktigt den andra (visst var den härlig men kanske inte i klass för detta). Spänningsromanerna är jag inte så hemma på, jag är mest nyfiken på romanerna som Ödesmark, Där kräftorna sjunger och Tistelhonung.

Förra årets vinnare Silvervägen lyssnade jag på. Även om jag hade lite svårt för den är jag hoppfull inför Jacksons nya, kan säkert bli annat att läsa, jag vill se orden. Temat i den kanske kan tilltala mig mer och sedan gillar jag huvudpersonens namn (som vi också valde till vår dotter). Där kräftorna sjunger är jag oerhört nyfiken på, den verkar superfin och intressant. Tistelhonung var gränsfall, men jag hoppas och tror på att den kan vara givande.

Har du läst någon av dessa? Vem eller vilka är du nyfiken på? 🙂

Läs med mig – Vi, de drunknade (start 1 maj)

Nu är det snart dags för min andra readalong och det är för boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Något av en tegelsten som antagligen fått vänta för länge här hemma. Jag hoppas att det finns någon som känner detsamma, eller i varje fall vill läsa den här historien nu med mig, skulle vara roligt med sällskap 🙂

Jag tänker att vi börjar läsa den 1 maj och varje fredag läser till angivna sidor och om vi vill berättar de tankar som väckts, antingen i egen blogg, eventuellt Instagram, eller i kommentarerna för mitt inlägg.

Datum
8 maj – läs fram till sidan 144
15 maj – läs fram till sidan 288
22 maj – läs fram till sidan 407
29 maj – läs fram till sidan 556
5 juni – läs fram till sidan 708 (slutet)

Handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan. Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Ett andra utkast har påbörjats

För ett par dagar sedan började jag skriva på det andra utkastet för skrivprojektet ”värdinnan”. Det roliga med att läsa det första utkastet var över ganska fort, det tog bara något dygn. Jag såg mest över om historien höll, om man som läsare förstod och hängde med, att det som togs upp på sina håll var relevant osv. och gjorde lite anteckningar om vad jag bör ändra/tillägga/ta bort.

Rent övergripande känner jag mig väldigt nöjd med vad jag har skrivit. Tänker lite tillbaka på det senaste råmanuset under nanowrimo, hur mycket jag utvecklats bara sedan dess. Fast det var motigt att starten blev så utdragen med det här utkastet, så var det också det som byggde en väldigt bra grund, när jag noga gick igenom och beslutade mig för att det var den här idén som passade mig nu. All planering gjorde också att det ”gick som en dans” att skriva.

Det är rätt så mycket som händer, och jag kan koppla det till lite större frågor som jag gärna önska göra, jag hoppas och tror att jag kan få till en fin historia, att den känns spännande och givande att läsa. Men det är förstås mycket att se över.

Jag är faktiskt rätt skrajsen inför att skriva om alltsammans igen. Men jag gör så gott jag kan, och hoppas att det åtminstone blir lite bättre. Jag är försiktig med att ändra för mycket, så allt inte bli fullständigt rörigt. Jag har ju aldrig gjort det här förut, men nu är det dags. Det är främst början som jag måste mixtra med och det var lite vånda att skriva, fick skriva om några gånger men till slut fick jag till något som passade och så får jag väl fixa till det en gång till vid nästa steg.

Hursomhelst, omskrivningen är igång (det som sägs vara själva skrivandet) och jag kan avrunda med att visa hur den första meningen för andra utkastet ser ut just nu 😉

Det hela började med att jag en kväll när jag skulle skriva i min dagbok fann ett brev.